jag vet, vi är sämst

Vår kära hyresvärd Pol har en smått skev uppfattning om tid. Efter att vi nu bott i lägenheten i snart två veckor har vi fått uppleva hur uppsättning av duschdraperi blir till ett heldagsprojekt och att "internet kommer snart" betyder förhoppningsvis innan vi flyttar ut i december. Detta är den simpla, men mycket tråkiga, anledningen till att vi aldrig uppdaterar bloggen. Förlåt, vi är verkligen sämst, men morsekod känns som ett lättare alternativ när man försöker ladda upp bilder på caféer med lååångsamt wifi.

Nu sitter i alla fall jag och Carolina på Oviso bar och dricker cola. Försöker smått bonda med bartendern Diego som Carro lärde känna i somras. Tror han är rätt förvånad av att se oss i nyktert tillstånd. Oftast brukar vi stappla in en kvart innan stängning för att tigga till oss en gratis öl eller två när vi tröttnat på att betala 1.50/ölen på den 15 kvadratmeter stora Sugar ett kvarter ifrån. Livet kan vara tufft i Barcelona ibland.

Det är äntligen helg, vilket betyder ingen ångest över skolan. Tydligen var att småsnegla i gamla spanskaboken och uppfriska minnet lite när man gjorde nivåtestet till skolan inte en bra idé. Första dagen i skolan när jag kommer in till klassrummet sitter mina nya klasskompisar och diskuterar Inglorious Bastards. Hur bra den var och hur mycket de älskar Quentin, att det var så snyggt gjort i slutet, hur han går utanför ramarna för vanlig regi och hur man får gåshus när Landa äter äppelstrudel. Eller vad tycker du Christine? Har du sett filmen? sa en liten asiatisk man. Jo klart man kan diskutera det. Om det inte var för att hela det där femminuters smalltalket innan lektionen var på SPANSKA. Hjälp! Jag har glömt allting från mina små stegfyralektioner för två år sedan. Och där ska jag sitta, och småprata, på spanska, när läraren inte ens är där. Alla pratar engelska men näe, icke sa nicke, i min klass pratar man spanska.

Dagarna här i Barcelona innebär nu alltså att förbereda sig, med all den ångest det inkluderar, för fyra timmar av total förödmjukelse över att man tveksamt hostar fram ett si eller no efter varenda fråga man får. Tur är det ändå att jag nu har två dagar framför mig helt fria från ångest. Det förstås, om jag inte börjar tänka på att måndag faktiskt bara är två dagar ifrån, att imorgon är det bara en ångestfri dag kvar. Ångest!

Christine