20 Sept

Nu sitter vi på Bar Lobo, vårt nya häng på Carrer Xucla. Vi är så bestämda på att det ska bli vårt stamställe att vi nästan tvingar på personalen att komma ihåg oss och vad vi ”brukar” ta. Kanske är det inte så konstigt ändå att personalen tittar lite konstigt om man försöker sig på att beställa ”det vanliga”. Idag är tredje gången vi är här.

Livet på hostel börjar i alla fall äntligen lida mot sitt slut. Under dagen har vi pratat med Pol som säger att trots att lägenheten inte är helt färdig kan vi flytta in idag. Tur är väl det. Tydligen fungerar hostel så att det inte bara är unga svenska tjejer som bor där, som klär sig i rena kläder och förstår innebörden av ordet hygien. Istället är det en rad udda figurer som intagit vår sovsal. Vi har vår vän Rudy från Curacao, en man som närmar sig sextio och spenderar sina dagar i Barcelona genom att sova. Hittills är hela hans syfte med sin semester här i Barcelona ytterst oklart, men av det lilla vi har förstått har han rymt från sina fruar i Holland, eller som han själv uttryckte det ”I’m a man of many girlfriends”. Hursomhelst känner han inte riktigt för att åka hem ännu och Amanda har sovit med ett vakande öga för att se till att Rudy inte får för sig att införskaffa några nya flickvänner på vårt hostel. Verkar som han lever ett tufft liv den där Rudy.

Bortsett från diverse freaks i vårt rum har vi faktiskt lyckats skaffa en vän. Inte Brådy sorten, som försvinner efter två tre dagar av sightseeing bland Gaudibyggnader, utan en person som likt oss crashar på ett hostel innan boendet löst sig. Robbie heter han i alla fall och är från England. När han pratar låter det som allt han säger är ett ord, ett flytande ljud av mummel. Ja, jag tror faktiskt inte han någonsin andas när han pratar. Men trots vissa lost in translation moments bad han ändå om vårt nummer igår. Vi ska ses någon gång när vi alla kommit bort från Rudys illaluktande fötter.

Christine