Hasta luego

Nu är jag i Stockholm. Jag sitter i mitt rum och hör inte ljudet av skateboardhjulen mot afalten utanför, alla ens vänner är inte på Manolo och väntar på att man ska komma dit, pakin fylld med ett obegränsat förråd av oreos och cola light är inte två trappor ifrån och jag ska för första gången på tre månader duscha i varmvatten.

Det här är inte det sista inlägget. Jag spenderade tio minuter vid baggagebandet på Arlanda och tröttnade på Sverige efter att ha sett en Apolloflight med blonderat hår och flip flops vandra förbi och prata om hur fantastiskt Phuket är. Nej Britta, 56 år. Phuket är inte fantastiskt.

Hur jag ska lösa den här lilla flykten får jag se. Kanske blir jag Multipartners bästa säljare. Kanske är det inte ens i Barcelona. Vem vet? En sak är säker. Jag tänker inte stå ut länge till med fyra timmars solljus, 30 minuters restid till innerstan och människor som är lika bittra som jag över att vara kvar i Stockholm.

Och förresten är det här inlägget dedikerat till Carolina Leijonhufvud. För att hon tjatat så länge om det och för att hennes blogg med våra galna historier kommer upp när man googlar mitt namn. Ytterst uppskattat av framtida arbetsgivare.

Fredag

Igår åt jag, Carro, Amanda middag hemma hos the Jacobs. Bang stod för matlagningen och vi stod för rödvinsdrickandet. Amanda har faktiskt blivit väldigt sofistikerad och lärt sig dricka rödvin, vuxenpoäng minnsan!

Efter det drog jag och Carro till Oviso för att hänga lite med Diego som jobbar där. Han var dock trött och utarbetad som vanligt och inte alls så roligt häng så vi mötte upp de andra och gick till Cityhall istället.

På något konstigt sätt hade våra kära skejtarvänner, som aldrig någonsin sätter sin fot på klubbar eller utanför Manolo för den delen, intagit dansgolvet(!) på Cityhall och såg till och med ut att ha kul. Inte för sent att bli överraskad där inte och vi hakade på.

Efter timmar av dans gick jag iskall och trött hem medan de andra drog på efterfest. Jacob hade däremot glömt nycklarna hemma hos oss och drog med hela efterfestpacket av misstänksamt skumma personer och bland annat Pol, vår hyresvärd, tog sig kraften att gå upp och värma sig lite i vårt Hiroshima till lägenhet när Jacob letade efter nycklarna. Hiroshima är inte direkt en obefogad liknelse och Pol gick förundrat runt i lägenheten och verkade inte särskilt imponerad av vår renlighet.

Sådär runt tiosnåret stapplar sedan Carro och Astrid in i lägenheten och ska sova. Tydligen hade grannarnas tjat så fort man spelar lite musik eskalerat till grova svordomar hemma hos the Jacobs. Polisen hade fått lov att komma dit och deras lilla efterfest hade fått ett abrupt slut.

Jam session

Igår hängde jag med Floor, en holländsk tjej som gick på samma skola som oss. Hon är jazzsångerska och efter en väldigt spartansk middag bestående av ris med ägg hemma hos henne tog hon med mig till en jazzklubb i närheten av där hon bor i Gracia.

Klubben hette Continental och var fylld av musiker klädda i hänglsen och hattar. Hon verkade känna alla på klubben och jag fick hälsa på en hel rad av saxofonister. Efter några glas rödvin gick hon själv upp på scenen och sjöng en liten ballad, hur duktig som helst!

Efter jamsessionen vandrade vi runt på iskalla gator med ett gäng förvirrade musiker som bar på sina enorma instrument och försökte hitta en bar som var öppen. Ingen lycka där dock och jag och Floor tröttnade och satte oss i en taxi för att möta upp de andra på Boulevard. Där dansade vi hela natten tills vakterna bokstavligen puttade ut oss ur klubben.

Idag är det världens finaste dag med strålande sol och jag ska med the Jacobs och Amanda trotsa kylan och bege oss upp till Tibidabo för att se utsikten. Känns som att det är dags nu att åka upp dit för första gången, sådär två dagar innan jag flyttar.

"I think i just died and came to real estate heaven"

Vi har varit i en lägenhet. Eller om man ens kan kalla det en lägenhet. Det vore en förolämpning mot den där fantastiska konstruktionen att jämföra den med andra lägenheter. En liten del av himlen, mitt i Barcelona.

Pols farbror, Juan, och hans fru Frances bjöd in oss för några glas vin i deras hem. Vi hade inte direkt några förväntningar och hade ärligt talat inte någon aning om vad för slags socialt event som väntade oss. Det enda Jacob visste var att han ångrade surt att han berättade för Juan, som är hans hyresvärd, att han kunde spela piano eftersom Juan då hade insisterat att han skulle komma över och spela. Prestationsångesten låg på topp.

När vi kommer dit välkomnar hela Juans familj oss och Pol var också där. Sedan började, som han kallade det, en snabb rundtur av lägenheten. Vi gick runt och wowade, häpnades och beundrade denna makalösa lägenheten i två timmar.

Det var som att kliva in i en sagovärld.

Byggnaden uppfördes precis i början av 1900-talet på uppdrag av en affärsman och ritades av samma arkitekt som designat postkontoret här i Barcelona. Affärsmannen handlade mycket runtom i olika delar av världen och alla rum hade sin egna lilla prägel

Taket i loungen

Juans fru Frances är konstnär och hade sin attiljé i en del av våningen

Här fick Jacob plinka lite på pianot. Annars satt alltid en väldigt kort snäll farbror och spelade sonater

Lägenheten har varit kulisser för ett flertal filmer som Midnight Express och The Life of David Gale. Till och med självaste Sugarbabes har spelat in en musikvideo här, hoho

Utanför den arabiska loungen gömde sig en trädgård, mitt på andra våningen i centrala Barcelona, bara sådär, med en liten swimming pool. Har väl vem som helst?

Det som var så härligt var att familjen var så mysig och jordnära och de fick oss nästan att känna oss som hemma i deras palats. Vi drack rödvin, spelade piano, pratade konst och fick höra på historier om allt från Frances modellkariär på 60-talet till Tiger Woods kärlekaffärer.

När tiden hade sprungit iväg och klockan redan var tolv tog Pol och hans bror med oss ut för att äta middag. Pols brors flickvän och ett random mexikanskt par hängde också med och hela packet begav oss till Flash Flash, en liten restaurang som låg gömd på en bakgata.

Restaurangen har funnits där sedan 60-talet och har kvar nästintill varenda detalj av originalinredningen. Som en egen liten tidmaskin där allt; soffor, popkonst på väggar, barstolar och askkoppar var kvar. Till och med servitörerna sprang omkring i vita kavajer och handdukar över armen.

Mina batterier på kameran hade dött men tack vare google får ni följa med in ändå

Behöver jag säga att jag inte vill åka hem?

Ett annat hejdå

Igår sade vi hejdå till Jonathan. Han ska åka hem till Florida och spenderade sin sista kväll på det mycket överraskande stället Manolo. Hans trötta flickvän var där och drog ner stämningen lite (jag och Carolina är haters har vi hört, men jag förstår inte va de menar) men det var kul ändå, bara några småledsna ögonblick sådär.

Ikväll har Jacob blivit inbjuden att spela piano på Pols farbrors fest och jag, Amanda och Santiago ska följa med. Pols farbror verkar vara någon typ av fastighetsguru här i Barcelona. Förutom de alla lägenheter han verkar ha på lager att hyra ut bor han själv i ett 600 kvadratmeter stort Gaudipalats mitt i centrala Barcelona. Pol berättade att Almodovars film Allt om min mamma spelades in i den lägenheten så det lär bli ett rätt spännande litet event.

Nu ska jag och Carro iväg till Shilling och äta club sandwiches. Eller iväg och iväg, jag är i övertalningsprocessen att få henne att lyfta sig från soffan, men snart så...

På bättringsvägen

Igår hade vi besök på Joaquin Costa. Av en läkare närmare bestämt. Det är ju bra det där med Spanien (och en reseförsäkring) att en läkare kan komma hem till en bara sådär, hux flux, känna lite på lymfkörtlarna, grimasera lite efter att ha sett storleken på halsmandlarna för att sedan skriva ut ett litet recept penicillin och ge sig av lika snabbt som han kom.

Så, redan på bättringsvägen bestämde jag mig för att misshandla min kropp lite och gå till Nasty Mondays på Apolo. Det är ju trots allt sista veckan här och jag kände att jag hellre är sliten i ett grått och tråkigt Stockholm nästa vecka än sitter hemma, vilar och kollar på vänner i Barcelona. Helt sund, mogen och klok logik, eller hur?

På Nastys hade Astrid träffat en kille som hette Ed. Han sade att han jobbade med software development för den amerikanska regeringen, säkerhetsstuff. Vet fortfarande inte om det var en väldigt dålig raggningslögn eller om han faktiskt talade sanning, han såg trots allt ganska computer geek-aktig ut.

Idag ska jag gå tillbaka till att kurera min halsfluss och hänga lite med Carro. Det vill säga om hon kan svara i hennes telefon för en gångs skull.

Crackdealern från Harlem

T W I N K L E from W E L C O M E R I V E R S on Vimeo.

Här har vi honom, den väldigt speciella karaktären Winkles berömda dialekt, och hans visdomsord(?) i ett litet medley av filosoferande som Warren satt ihop.