39 graders feber, rånad och en rumskompis mindre

I fredags kom som bekant Elin hit. Vi tog med henne till Boulevard och vi dansade till morgonen. Någonstans däremellan blev min plånbok stulen. Smått överförfriskad ringer jag mitt i natten i Barcelonas gatumyller och ska spärra kortet. Den stackars sömniga killen som satt på andra sidan luren hade lite svårt att höra vad jag sade men vi lyckades till slut förstå varandra och kortet blev spärrat. Att bli av med plånboken en vecka innan man åker hem är ju inte direkt ultimat då jag hoppades att jag skulle kunna åka hem och säga att jag minnsan aldrig blivit rånad. Om man ska se ljust på saken så har jag i alla fall äntligen blivit av med det där gräsliga internationella idkortet där jag ser ut som Dory i Hitta Nemo.

Dagen efter hela rånincidenten vaknade jag upp mer död än levande. Med feber och diverse åkommor släpade både jag och Clara upp oss för att äta de magiska ruccolamackorna i gothic med Amanda, Carro och Elin. Medan Clara sedan sprang runt på stan med Elin gjorde jag Janssons frestelse och ägghalvor med Amanda. Jag som varit sjukt övertaggad på vår lilla julmiddag fick släpa mig upp ur sängen och ignorera min sjukdom för att orka med det.

Tydligen måste å andra sidan julbord vara mirakelmedicin för jag kände mig pigg (kan ha varit min överdosering av aspirin också) och hängde med de andra till Harlem Jazz Club där det var kubansk kväll med liveband. Efter en snabbis på Oviso, där Elin fick hälsa på både Diego och Eric, drog de andra vidare till Razzmatazz medan jag begav mig hemåt.

Några timmar senare och en väldans massa feberyra och konstiga drömmar vaknade jag upp för att säga hejdå till Elin. Hejdået kanske mest var en grymtning från mitt sovrum men det verkade som hon hade haft kul ändå här på sin lilla snabbvisit.

Efter att jag hade vaknat upp ur min koma följde jag med Amanda och Clara för en hejdålunch. Kändes väldans konstigt att sitta på samma restaurang som för tre månader sedan, när vi precis kommit hit, och säga hejdå. Tiden har gått så fruktansvärt fort och det är lite smått jobbigt att tänka på att det snart är över nu.

Vi har en vecka kvar, jag och Amanda, i vår fantastiska lägenhet på Joaquin Costa. Nu ska jag banne mig se till att bli frisk och ha förbaskat roligt den sista tiden. It aint over 'til the fat lady sings