"I think i just died and came to real estate heaven"

Vi har varit i en lägenhet. Eller om man ens kan kalla det en lägenhet. Det vore en förolämpning mot den där fantastiska konstruktionen att jämföra den med andra lägenheter. En liten del av himlen, mitt i Barcelona.

Pols farbror, Juan, och hans fru Frances bjöd in oss för några glas vin i deras hem. Vi hade inte direkt några förväntningar och hade ärligt talat inte någon aning om vad för slags socialt event som väntade oss. Det enda Jacob visste var att han ångrade surt att han berättade för Juan, som är hans hyresvärd, att han kunde spela piano eftersom Juan då hade insisterat att han skulle komma över och spela. Prestationsångesten låg på topp.

När vi kommer dit välkomnar hela Juans familj oss och Pol var också där. Sedan började, som han kallade det, en snabb rundtur av lägenheten. Vi gick runt och wowade, häpnades och beundrade denna makalösa lägenheten i två timmar.

Det var som att kliva in i en sagovärld.

Byggnaden uppfördes precis i början av 1900-talet på uppdrag av en affärsman och ritades av samma arkitekt som designat postkontoret här i Barcelona. Affärsmannen handlade mycket runtom i olika delar av världen och alla rum hade sin egna lilla prägel

Taket i loungen

Juans fru Frances är konstnär och hade sin attiljé i en del av våningen

Här fick Jacob plinka lite på pianot. Annars satt alltid en väldigt kort snäll farbror och spelade sonater

Lägenheten har varit kulisser för ett flertal filmer som Midnight Express och The Life of David Gale. Till och med självaste Sugarbabes har spelat in en musikvideo här, hoho

Utanför den arabiska loungen gömde sig en trädgård, mitt på andra våningen i centrala Barcelona, bara sådär, med en liten swimming pool. Har väl vem som helst?

Det som var så härligt var att familjen var så mysig och jordnära och de fick oss nästan att känna oss som hemma i deras palats. Vi drack rödvin, spelade piano, pratade konst och fick höra på historier om allt från Frances modellkariär på 60-talet till Tiger Woods kärlekaffärer.

När tiden hade sprungit iväg och klockan redan var tolv tog Pol och hans bror med oss ut för att äta middag. Pols brors flickvän och ett random mexikanskt par hängde också med och hela packet begav oss till Flash Flash, en liten restaurang som låg gömd på en bakgata.

Restaurangen har funnits där sedan 60-talet och har kvar nästintill varenda detalj av originalinredningen. Som en egen liten tidmaskin där allt; soffor, popkonst på väggar, barstolar och askkoppar var kvar. Till och med servitörerna sprang omkring i vita kavajer och handdukar över armen.

Mina batterier på kameran hade dött men tack vare google får ni följa med in ändå

Behöver jag säga att jag inte vill åka hem?