16 september

Ny dag och vi försöker glömma gårdagens misslyckande. Jag som osmidigt nog tagit med mig ett par låga skor snörar försiktigt kängorna och försöker att inte att gråta vid varje steg jag tar av mina skavsår. Vi beger oss mot Plaza de Real för att äta lunch. Frukosten har vi lärt oss av ekonomiska skäl att skippa genom att uthärda morgonens värsta svält med några avsnitt av True blood. Plaza de Real ligger precis en bakgata från La Rambla och vi sätter oss ner vid en italiensk restaurang och diskuterar dagens lägenhetsplaner. Vi hade bara en lägenhetsvisning inbokad för dagen och förväntningarna var minst sagt låga. Lägenheten låg i Raval, något av Barcelonas slumområden, och medan jag skriver ett blogginlägg hör jag Clara diskutera vårt potentiella kvarter. ”Har du tänkt på en sak? Alla freaks som finns här på kvällarna – de finns ju också på dagarna. Vad tror du de gör då egentligen? Planerar de allt freaky de ska göra på natten?”

Claras filosoferande, om än rätt roande, stämde bra in. Ravalområdet är faktiskt riktigt mysigt i de trånga livade gränderna på dagarna. Mindre mysigt är istället på kvällarna när rastafarisnubbarna kommer fram med mystiska cigaretter i händerna.
Helst av allt ville vi nog alla sitta kvar i solen på torget istället för att tränga sig fram längs gatorna till visningen. Vi tog oss dock modet till och började promenera bort till lägenheten. Väl framme möts vi av en snäll liten kille som vinkar uppifrån balkongen och visar oss upp. Huset ligger precis utanför en liten fontän och trapphuset är en betydlig uppgradering från mjukisbyxtantens. Nå tänker vi, vi är ju faktiskt i Raval och öppnar med skepsis dörren på fjärde våningen.
Dörren åker upp och vi möts av ljus. Vita väggar, parkett, balkong, jalusier och bäst av allt – inga sjuttiotalssoffor sågs till någonstans. Vi blev förälskade. Lägenheten var inte riktigt färdigrenoverad men Pol, som nu blivit vår räddare i nöden, bedyrade att lägenheten skulle vara inflyttningsklar inom några dagar.

Det tog oss fem minuter att överlägga på den mysiga baren på carrer xucla och bestämma oss för att lägenheten var vår. Tydligen råkade just vår lägenhet ligga i Ravals up and coming område med coola organic caféer och butiker. Vi ringde snabbt Pol och bestämde att vi skulle skriva kontrakt i helgen när lägenhet var inflyttningsklar. Vi hade överlevt tre nätter på hostel och var inte längre hemlösa.

Christine

15 september

Första lägenhetsvisningen är bokad. Vi hade en adress och nybörjare i Barcelona som vi faktiskt är tog vi en taxi för att komma i tid. Taxin letar sig in på allt trängre gator och människorna utanför fönstret började se konstigare och konstigare ut. När vi väl träffar kvinnan, som tagen till ära har tagit på sig sina trasiga mjukisbyxor och plasttofflor, blir vi ledda uppför ett smalt och smutsigt trapphus. Jag tänkte för mig själv att det kanske inte sitter i trapphuset att när hon öppnar dörren till lägenheten försvinner nog känslan av att vilja hoppa från fönstret. Men så fel jag kunde ha, känslan snarare övergick till att kännas panikartad. Framför oss såg vi vad som mer liknade ett mentalinstitut än vårt framtida hem. Jag tänker inte säga mer än att vi snabbt ursäktade oss och sprang därifrån.

Dagen fortsatte och vi tog mod till oss att gå in till en mäklare och be om hjälp. Bakom skrivbordet på det mycket lilla kontoret sitter en riktig hunk. Christine noterade snabbt att han inte hade någon ring. Vi säger lite generat att vi behöver någonstans att bo och undrar om han kan hjälpa oss. Någon timme senare har vi en visning bokad. Vi mår nu riktigt bra, en såå snygg mäklare bara måste ju ha en snygg lägenhet att visa oss. Men tänk vad man kan ha fel. För det första kickar besvikelsen in när det är hans mindre snygga kollega som visar oss lägenheten – not as much fun. Inte nog med att den mindre snygga mäklaren är förvirrad och mer eller mindre bryter sig in i någon annans lägenhet och ganska förvirrat inser att vi kliver runt i någon annans saker, är den lägenhet som var tänkt till oss ännu värre än mjukisbyxtanten hade visat oss. Lägenhet nummer 2 går numera under namnet knarkkvarten. No luck today, fortfarande hemlösa.

Det var dags för middag och dagens misslyckanden fick oss att deppigt dra oss till McDonalds iförda mindre chicka outfits. Här är en bild på Christine och Claras fabulous life in Barcelona. Bör noteras att jag själv var iförd pyjamasliknande utstyrsel.

Amanda

Brådy från kullarna

15 september

Efter att ha vaknat ett antal gånger av extrem köld under natten var det tillslut dags att kliva upp för vår första hela dag i vår nya stad. Morgonen började med att den mystiska mannen vi i det tidigare inlägget nämnde nu fick ett ansikte.

Något att notera är att vi tre inte är som andra hostelgäster utan sticker ut på vårt egna lilla sätt. Den allmänna hostellagen verkar vara att man för det första alltid är anständigt påklädd, och då menar jag inte skjorta och välkammad då många på vårt hostel skulle kunna behöva både dusch och några drag med hårborsten, utan att man faktiskt är medveten om att man bor med främmande människor och att man då normalt håller kläderna på. Man går in i duschen med kläder och sen klär av sig – vi däremot lever enligt tron att ett hostel är lika med ett hem. Vi går i handduk till duschen, byter inte om på toan och tar framförallt väldigt stor plats i rummet.

Med detta sagt åter till vår nya mystiska man. Han får direkt ta del av vår bekvämlighet då han kommer in - Christine står i t-shirt, Clara halvt påklädd och jag insvept i ett lakan och våra saker som en explosion över hela rummet. Det blir ett kort lite halv awkward moment då vi snabbt måste gömma oss samtidigt som vi rafsar ihop våra saker. Plötsligt inser jag varför de andra hostelgästerna har sina tricks, de försöker undvika situationer som denna. Smart.
Något vi har lärt oss under vår tid på hostel är att det inte finns rum för några formaliteter, man hoppar direkt in på småsnacket och skippar ofta en ordentlig presentation. Vi snackade loss med den mystiska mannen som visade sig att vara en helt vanlig amerikansk kille, vilket lättade oss att vi inte hade hamnat med ett hostel-freak. Problemet med att vi följde hostelnormen var att vi nu fick lov att namnge honom själva. Vi insåg snabbt att han var lik Brody från tv-serien The Hills men när detta skulle sägas högt i hans närvaro fick vi lov att försvenska det lite och han går numera med namnet Brådy från kullarna.

Amanda

We love Mondays

Vi möttes av Fernandos öppna armar när vi efter mycket om och men tog oss till We love Mondays eventet på Opium. Marco syntes inte till och Fernando viftade bort vårt bråk med ett skratt.

Opium var där det hela började för snart ett och ett halvt år sedan. Vissa tycker att den här klubben är ganska pretto, och visst, backslickkillarna från Stureplan har en tendens att hitta hit men det var ändå här vår första förälskelse för Barcelona tog vid.

Sedvanlig, galen utekväll à la Opium blev det dock inte eftersom vi var så trötta. Precis när vi var på väg att sätta oss i en taxi och bege oss hem till vår mysiga sovsal på hostelet som vi verkligen läääängtade efter möttes vi av Conrados stora leende. Bakom honom stod hela det brasilianska gänget; Bruno, Danilo och Marcello. Trötthetskänslan tog dock över och vi drog oss tillbaka till rummet där en mystisk man hade intagit vår annars tomma sovsal.

Christine

Marco, vår nya bäste vän

14 september

Släpandes med väskorna upp för trappen till vårt Hostel möts vi av en underlig figur med tre dagars skäggstubb. ”Come to we love mondays”. Nämen, tänker vi och kollar på flyern. Det är ju dit vi ska och träffa Fernando ikväll. 

På vår senaste resa tog Fernando oss an och har sedan dess gått från att vara hopplöst förälskad i Christine till ett irritationsmoment, för att till slut bli vår första riktiga vän i vår nya hemstad.

Mannen på vårt hostel, Marco, börjar argt förklara för oss hur hans system och jobb fungerar när vi berättade att vi skulle gå dit som Fernandos gäster. I Barcelona fungerar det nämligen på klubbarna så att ”inkastarna” får betalt en liten summa per antalet gäster de har. Marcos hade den stora äran att fånga upp gäster på vårt hostel och när vi, som hostelgäster, gick in med Fernando inkräktade vi på Marcos revir. Rätt förvånade över hans arga reaktion står vi i lobbyn, trötta och uttorkade, och för en diskussion med Marco om att Fernando faktiskt var en personlig vän till oss. Tydligen spelade det inte någon roll och han började frenetiskt vifta med mobilen och sade att han skulle ringa Fernandos chef och få honom sparkad. 

Vi ifrågasätter huruvida detta var vårt problem och försökte snällt förklara för honom att det inte var särskilt service-minded att belasta oss med hans jobbkriser. Efter mycket svett, spott och arga toner rusade Marco ut med mobilen i högsta hugg, skrikandes att han minnsan skulle få stackars Fernando sparkad. Allt detta på grund av att vårt val att gå med Fernando gjorde Marco 6 euro fattigare. 

I skrivande stund jobbar Marco inte längre som inkastare på We love Mondays

Clara

14 september

14 september, dagen vi har längtat efter var äntligen kommen. Efter en mycket stressfull morgon med packning kastade jag mig in i taxin för att möta Clara och Amanda med familj på flygplatsen. Tydligen är man som mellanbarn inte privilegierad skjuts till flygplatsen och istället för att gråta i mammas famn på väg till flygplatsen som vissa andra medresenärer spenderade jag resan med att småprata med taxichauffören Göran. Väl framme på flygplatsen möttes jag av Clara och Amanda som desperat försökte mygla in sina 15 kilo övervikt igenom check-in medan Claras pappa diskret stod och skymde de alldeles för stora handbaggagen. Surtanten bakom disken var inte direkt överextalterad men med diverse övertalningsmetoder gick de i alla fall igenom med en stor orange heavy lapp. 

Vi rörde oss bort mot säkerhetskontrollen och det var dags för ett tårfyllt hejdå med familjen. Själv stod jag mest och försökte se upptagen ut med att ta ut datorn ur fodralet och kolla noggrant på biljetten. Några obekväma minuter senare fick jag också ta del av lite kramar och vi begavs oss mot planet. När vi lämnade föräldrarna bakom oss så slog det nog oss alla att det verkligen börjar nu.

Christine