14 september
Släpandes med väskorna upp för trappen till vårt Hostel möts vi av en underlig figur med tre dagars skäggstubb. ”Come to we love mondays”. Nämen, tänker vi och kollar på flyern. Det är ju dit vi ska och träffa Fernando ikväll.
På vår senaste resa tog Fernando oss an och har sedan dess gått från att vara hopplöst förälskad i Christine till ett irritationsmoment, för att till slut bli vår första riktiga vän i vår nya hemstad.
Mannen på vårt hostel, Marco, börjar argt förklara för oss hur hans system och jobb fungerar när vi berättade att vi skulle gå dit som Fernandos gäster. I Barcelona fungerar det nämligen på klubbarna så att ”inkastarna” får betalt en liten summa per antalet gäster de har. Marcos hade den stora äran att fånga upp gäster på vårt hostel och när vi, som hostelgäster, gick in med Fernando inkräktade vi på Marcos revir. Rätt förvånade över hans arga reaktion står vi i lobbyn, trötta och uttorkade, och för en diskussion med Marco om att Fernando faktiskt var en personlig vän till oss. Tydligen spelade det inte någon roll och han började frenetiskt vifta med mobilen och sade att han skulle ringa Fernandos chef och få honom sparkad.
Vi ifrågasätter huruvida detta var vårt problem och försökte snällt förklara för honom att det inte var särskilt service-minded att belasta oss med hans jobbkriser. Efter mycket svett, spott och arga toner rusade Marco ut med mobilen i högsta hugg, skrikandes att han minnsan skulle få stackars Fernando sparkad. Allt detta på grund av att vårt val att gå med Fernando gjorde Marco 6 euro fattigare.
I skrivande stund jobbar Marco inte längre som inkastare på We love Mondays
Clara
onsdag 16 september 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar