14 september

14 september, dagen vi har längtat efter var äntligen kommen. Efter en mycket stressfull morgon med packning kastade jag mig in i taxin för att möta Clara och Amanda med familj på flygplatsen. Tydligen är man som mellanbarn inte privilegierad skjuts till flygplatsen och istället för att gråta i mammas famn på väg till flygplatsen som vissa andra medresenärer spenderade jag resan med att småprata med taxichauffören Göran. Väl framme på flygplatsen möttes jag av Clara och Amanda som desperat försökte mygla in sina 15 kilo övervikt igenom check-in medan Claras pappa diskret stod och skymde de alldeles för stora handbaggagen. Surtanten bakom disken var inte direkt överextalterad men med diverse övertalningsmetoder gick de i alla fall igenom med en stor orange heavy lapp. 

Vi rörde oss bort mot säkerhetskontrollen och det var dags för ett tårfyllt hejdå med familjen. Själv stod jag mest och försökte se upptagen ut med att ta ut datorn ur fodralet och kolla noggrant på biljetten. Några obekväma minuter senare fick jag också ta del av lite kramar och vi begavs oss mot planet. När vi lämnade föräldrarna bakom oss så slog det nog oss alla att det verkligen börjar nu.

Christine