15 september

Första lägenhetsvisningen är bokad. Vi hade en adress och nybörjare i Barcelona som vi faktiskt är tog vi en taxi för att komma i tid. Taxin letar sig in på allt trängre gator och människorna utanför fönstret började se konstigare och konstigare ut. När vi väl träffar kvinnan, som tagen till ära har tagit på sig sina trasiga mjukisbyxor och plasttofflor, blir vi ledda uppför ett smalt och smutsigt trapphus. Jag tänkte för mig själv att det kanske inte sitter i trapphuset att när hon öppnar dörren till lägenheten försvinner nog känslan av att vilja hoppa från fönstret. Men så fel jag kunde ha, känslan snarare övergick till att kännas panikartad. Framför oss såg vi vad som mer liknade ett mentalinstitut än vårt framtida hem. Jag tänker inte säga mer än att vi snabbt ursäktade oss och sprang därifrån.

Dagen fortsatte och vi tog mod till oss att gå in till en mäklare och be om hjälp. Bakom skrivbordet på det mycket lilla kontoret sitter en riktig hunk. Christine noterade snabbt att han inte hade någon ring. Vi säger lite generat att vi behöver någonstans att bo och undrar om han kan hjälpa oss. Någon timme senare har vi en visning bokad. Vi mår nu riktigt bra, en såå snygg mäklare bara måste ju ha en snygg lägenhet att visa oss. Men tänk vad man kan ha fel. För det första kickar besvikelsen in när det är hans mindre snygga kollega som visar oss lägenheten – not as much fun. Inte nog med att den mindre snygga mäklaren är förvirrad och mer eller mindre bryter sig in i någon annans lägenhet och ganska förvirrat inser att vi kliver runt i någon annans saker, är den lägenhet som var tänkt till oss ännu värre än mjukisbyxtanten hade visat oss. Lägenhet nummer 2 går numera under namnet knarkkvarten. No luck today, fortfarande hemlösa.

Det var dags för middag och dagens misslyckanden fick oss att deppigt dra oss till McDonalds iförda mindre chicka outfits. Här är en bild på Christine och Claras fabulous life in Barcelona. Bör noteras att jag själv var iförd pyjamasliknande utstyrsel.

Amanda