Nu är jag i Stockholm. Jag sitter i mitt rum och hör inte ljudet av skateboardhjulen mot afalten utanför, alla ens vänner är inte på Manolo och väntar på att man ska komma dit, pakin fylld med ett obegränsat förråd av oreos och cola light är inte två trappor ifrån och jag ska för första gången på tre månader duscha i varmvatten.
Det här är inte det sista inlägget. Jag spenderade tio minuter vid baggagebandet på Arlanda och tröttnade på Sverige efter att ha sett en Apolloflight med blonderat hår och flip flops vandra förbi och prata om hur fantastiskt Phuket är. Nej Britta, 56 år. Phuket är inte fantastiskt.
Hur jag ska lösa den här lilla flykten får jag se. Kanske blir jag Multipartners bästa säljare. Kanske är det inte ens i Barcelona. Vem vet? En sak är säker. Jag tänker inte stå ut länge till med fyra timmars solljus, 30 minuters restid till innerstan och människor som är lika bittra som jag över att vara kvar i Stockholm.
Och förresten är det här inlägget dedikerat till Carolina Leijonhufvud. För att hon tjatat så länge om det och för att hennes blogg med våra galna historier kommer upp när man googlar mitt namn. Ytterst uppskattat av framtida arbetsgivare.
söndag 20 december 2009
lördag 19 december 2009
Fredag
Igår åt jag, Carro, Amanda middag hemma hos the Jacobs. Bang stod för matlagningen och vi stod för rödvinsdrickandet. Amanda har faktiskt blivit väldigt sofistikerad och lärt sig dricka rödvin, vuxenpoäng minnsan!
Efter det drog jag och Carro till Oviso för att hänga lite med Diego som jobbar där. Han var dock trött och utarbetad som vanligt och inte alls så roligt häng så vi mötte upp de andra och gick till Cityhall istället.
På något konstigt sätt hade våra kära skejtarvänner, som aldrig någonsin sätter sin fot på klubbar eller utanför Manolo för den delen, intagit dansgolvet(!) på Cityhall och såg till och med ut att ha kul. Inte för sent att bli överraskad där inte och vi hakade på.
Efter timmar av dans gick jag iskall och trött hem medan de andra drog på efterfest. Jacob hade däremot glömt nycklarna hemma hos oss och drog med hela efterfestpacket av misstänksamt skumma personer och bland annat Pol, vår hyresvärd, tog sig kraften att gå upp och värma sig lite i vårt Hiroshima till lägenhet när Jacob letade efter nycklarna. Hiroshima är inte direkt en obefogad liknelse och Pol gick förundrat runt i lägenheten och verkade inte särskilt imponerad av vår renlighet.
Sådär runt tiosnåret stapplar sedan Carro och Astrid in i lägenheten och ska sova. Tydligen hade grannarnas tjat så fort man spelar lite musik eskalerat till grova svordomar hemma hos the Jacobs. Polisen hade fått lov att komma dit och deras lilla efterfest hade fått ett abrupt slut.
Efter det drog jag och Carro till Oviso för att hänga lite med Diego som jobbar där. Han var dock trött och utarbetad som vanligt och inte alls så roligt häng så vi mötte upp de andra och gick till Cityhall istället.
På något konstigt sätt hade våra kära skejtarvänner, som aldrig någonsin sätter sin fot på klubbar eller utanför Manolo för den delen, intagit dansgolvet(!) på Cityhall och såg till och med ut att ha kul. Inte för sent att bli överraskad där inte och vi hakade på.
Efter timmar av dans gick jag iskall och trött hem medan de andra drog på efterfest. Jacob hade däremot glömt nycklarna hemma hos oss och drog med hela efterfestpacket av misstänksamt skumma personer och bland annat Pol, vår hyresvärd, tog sig kraften att gå upp och värma sig lite i vårt Hiroshima till lägenhet när Jacob letade efter nycklarna. Hiroshima är inte direkt en obefogad liknelse och Pol gick förundrat runt i lägenheten och verkade inte särskilt imponerad av vår renlighet.
Sådär runt tiosnåret stapplar sedan Carro och Astrid in i lägenheten och ska sova. Tydligen hade grannarnas tjat så fort man spelar lite musik eskalerat till grova svordomar hemma hos the Jacobs. Polisen hade fått lov att komma dit och deras lilla efterfest hade fått ett abrupt slut.
fredag 18 december 2009
Jam session
Igår hängde jag med Floor, en holländsk tjej som gick på samma skola som oss. Hon är jazzsångerska och efter en väldigt spartansk middag bestående av ris med ägg hemma hos henne tog hon med mig till en jazzklubb i närheten av där hon bor i Gracia.
Klubben hette Continental och var fylld av musiker klädda i hänglsen och hattar. Hon verkade känna alla på klubben och jag fick hälsa på en hel rad av saxofonister. Efter några glas rödvin gick hon själv upp på scenen och sjöng en liten ballad, hur duktig som helst!
Efter jamsessionen vandrade vi runt på iskalla gator med ett gäng förvirrade musiker som bar på sina enorma instrument och försökte hitta en bar som var öppen. Ingen lycka där dock och jag och Floor tröttnade och satte oss i en taxi för att möta upp de andra på Boulevard. Där dansade vi hela natten tills vakterna bokstavligen puttade ut oss ur klubben.
Idag är det världens finaste dag med strålande sol och jag ska med the Jacobs och Amanda trotsa kylan och bege oss upp till Tibidabo för att se utsikten. Känns som att det är dags nu att åka upp dit för första gången, sådär två dagar innan jag flyttar.
Klubben hette Continental och var fylld av musiker klädda i hänglsen och hattar. Hon verkade känna alla på klubben och jag fick hälsa på en hel rad av saxofonister. Efter några glas rödvin gick hon själv upp på scenen och sjöng en liten ballad, hur duktig som helst!
Efter jamsessionen vandrade vi runt på iskalla gator med ett gäng förvirrade musiker som bar på sina enorma instrument och försökte hitta en bar som var öppen. Ingen lycka där dock och jag och Floor tröttnade och satte oss i en taxi för att möta upp de andra på Boulevard. Där dansade vi hela natten tills vakterna bokstavligen puttade ut oss ur klubben.
Idag är det världens finaste dag med strålande sol och jag ska med the Jacobs och Amanda trotsa kylan och bege oss upp till Tibidabo för att se utsikten. Känns som att det är dags nu att åka upp dit för första gången, sådär två dagar innan jag flyttar.
onsdag 16 december 2009
"I think i just died and came to real estate heaven"
Vi har varit i en lägenhet. Eller om man ens kan kalla det en lägenhet. Det vore en förolämpning mot den där fantastiska konstruktionen att jämföra den med andra lägenheter. En liten del av himlen, mitt i Barcelona.
Pols farbror, Juan, och hans fru Frances bjöd in oss för några glas vin i deras hem. Vi hade inte direkt några förväntningar och hade ärligt talat inte någon aning om vad för slags socialt event som väntade oss. Det enda Jacob visste var att han ångrade surt att han berättade för Juan, som är hans hyresvärd, att han kunde spela piano eftersom Juan då hade insisterat att han skulle komma över och spela. Prestationsångesten låg på topp.
När vi kommer dit välkomnar hela Juans familj oss och Pol var också där. Sedan började, som han kallade det, en snabb rundtur av lägenheten. Vi gick runt och wowade, häpnades och beundrade denna makalösa lägenheten i två timmar.
Pols farbror, Juan, och hans fru Frances bjöd in oss för några glas vin i deras hem. Vi hade inte direkt några förväntningar och hade ärligt talat inte någon aning om vad för slags socialt event som väntade oss. Det enda Jacob visste var att han ångrade surt att han berättade för Juan, som är hans hyresvärd, att han kunde spela piano eftersom Juan då hade insisterat att han skulle komma över och spela. Prestationsångesten låg på topp.
När vi kommer dit välkomnar hela Juans familj oss och Pol var också där. Sedan började, som han kallade det, en snabb rundtur av lägenheten. Vi gick runt och wowade, häpnades och beundrade denna makalösa lägenheten i två timmar.
Det var som att kliva in i en sagovärld.
Byggnaden uppfördes precis i början av 1900-talet på uppdrag av en affärsman och ritades av samma arkitekt som designat postkontoret här i Barcelona. Affärsmannen handlade mycket runtom i olika delar av världen och alla rum hade sin egna lilla prägel
Taket i loungen
Juans fru Frances är konstnär och hade sin attiljé i en del av våningen
Här fick Jacob plinka lite på pianot. Annars satt alltid en väldigt kort snäll farbror och spelade sonater
Lägenheten har varit kulisser för ett flertal filmer som Midnight Express och The Life of David Gale. Till och med självaste Sugarbabes har spelat in en musikvideo här, hoho
Utanför den arabiska loungen gömde sig en trädgård, mitt på andra våningen i centrala Barcelona, bara sådär, med en liten swimming pool. Har väl vem som helst?
Det som var så härligt var att familjen var så mysig och jordnära och de fick oss nästan att känna oss som hemma i deras palats. Vi drack rödvin, spelade piano, pratade konst och fick höra på historier om allt från Frances modellkariär på 60-talet till Tiger Woods kärlekaffärer.
När tiden hade sprungit iväg och klockan redan var tolv tog Pol och hans bror med oss ut för att äta middag. Pols brors flickvän och ett random mexikanskt par hängde också med och hela packet begav oss till Flash Flash, en liten restaurang som låg gömd på en bakgata.
Restaurangen har funnits där sedan 60-talet och har kvar nästintill varenda detalj av originalinredningen. Som en egen liten tidmaskin där allt; soffor, popkonst på väggar, barstolar och askkoppar var kvar. Till och med servitörerna sprang omkring i vita kavajer och handdukar över armen.
Mina batterier på kameran hade dött men tack vare google får ni följa med in ändå
Behöver jag säga att jag inte vill åka hem?
Ett annat hejdå
Igår sade vi hejdå till Jonathan. Han ska åka hem till Florida och spenderade sin sista kväll på det mycket överraskande stället Manolo. Hans trötta flickvän var där och drog ner stämningen lite (jag och Carolina är haters har vi hört, men jag förstår inte va de menar) men det var kul ändå, bara några småledsna ögonblick sådär.
Ikväll har Jacob blivit inbjuden att spela piano på Pols farbrors fest och jag, Amanda och Santiago ska följa med. Pols farbror verkar vara någon typ av fastighetsguru här i Barcelona. Förutom de alla lägenheter han verkar ha på lager att hyra ut bor han själv i ett 600 kvadratmeter stort Gaudipalats mitt i centrala Barcelona. Pol berättade att Almodovars film Allt om min mamma spelades in i den lägenheten så det lär bli ett rätt spännande litet event.
Nu ska jag och Carro iväg till Shilling och äta club sandwiches. Eller iväg och iväg, jag är i övertalningsprocessen att få henne att lyfta sig från soffan, men snart så...
Ikväll har Jacob blivit inbjuden att spela piano på Pols farbrors fest och jag, Amanda och Santiago ska följa med. Pols farbror verkar vara någon typ av fastighetsguru här i Barcelona. Förutom de alla lägenheter han verkar ha på lager att hyra ut bor han själv i ett 600 kvadratmeter stort Gaudipalats mitt i centrala Barcelona. Pol berättade att Almodovars film Allt om min mamma spelades in i den lägenheten så det lär bli ett rätt spännande litet event.
Nu ska jag och Carro iväg till Shilling och äta club sandwiches. Eller iväg och iväg, jag är i övertalningsprocessen att få henne att lyfta sig från soffan, men snart så...
tisdag 15 december 2009
På bättringsvägen
Igår hade vi besök på Joaquin Costa. Av en läkare närmare bestämt. Det är ju bra det där med Spanien (och en reseförsäkring) att en läkare kan komma hem till en bara sådär, hux flux, känna lite på lymfkörtlarna, grimasera lite efter att ha sett storleken på halsmandlarna för att sedan skriva ut ett litet recept penicillin och ge sig av lika snabbt som han kom.
Så, redan på bättringsvägen bestämde jag mig för att misshandla min kropp lite och gå till Nasty Mondays på Apolo. Det är ju trots allt sista veckan här och jag kände att jag hellre är sliten i ett grått och tråkigt Stockholm nästa vecka än sitter hemma, vilar och kollar på vänner i Barcelona. Helt sund, mogen och klok logik, eller hur?
På Nastys hade Astrid träffat en kille som hette Ed. Han sade att han jobbade med software development för den amerikanska regeringen, säkerhetsstuff. Vet fortfarande inte om det var en väldigt dålig raggningslögn eller om han faktiskt talade sanning, han såg trots allt ganska computer geek-aktig ut.
Idag ska jag gå tillbaka till att kurera min halsfluss och hänga lite med Carro. Det vill säga om hon kan svara i hennes telefon för en gångs skull.
Så, redan på bättringsvägen bestämde jag mig för att misshandla min kropp lite och gå till Nasty Mondays på Apolo. Det är ju trots allt sista veckan här och jag kände att jag hellre är sliten i ett grått och tråkigt Stockholm nästa vecka än sitter hemma, vilar och kollar på vänner i Barcelona. Helt sund, mogen och klok logik, eller hur?
På Nastys hade Astrid träffat en kille som hette Ed. Han sade att han jobbade med software development för den amerikanska regeringen, säkerhetsstuff. Vet fortfarande inte om det var en väldigt dålig raggningslögn eller om han faktiskt talade sanning, han såg trots allt ganska computer geek-aktig ut.
Idag ska jag gå tillbaka till att kurera min halsfluss och hänga lite med Carro. Det vill säga om hon kan svara i hennes telefon för en gångs skull.
söndag 13 december 2009
Crackdealern från Harlem
T W I N K L E from W E L C O M E R I V E R S on Vimeo.
Här har vi honom, den väldigt speciella karaktären Winkles berömda dialekt, och hans visdomsord(?) i ett litet medley av filosoferande som Warren satt ihop.
39 graders feber, rånad och en rumskompis mindre
I fredags kom som bekant Elin hit. Vi tog med henne till Boulevard och vi dansade till morgonen. Någonstans däremellan blev min plånbok stulen. Smått överförfriskad ringer jag mitt i natten i Barcelonas gatumyller och ska spärra kortet. Den stackars sömniga killen som satt på andra sidan luren hade lite svårt att höra vad jag sade men vi lyckades till slut förstå varandra och kortet blev spärrat. Att bli av med plånboken en vecka innan man åker hem är ju inte direkt ultimat då jag hoppades att jag skulle kunna åka hem och säga att jag minnsan aldrig blivit rånad. Om man ska se ljust på saken så har jag i alla fall äntligen blivit av med det där gräsliga internationella idkortet där jag ser ut som Dory i Hitta Nemo.
Dagen efter hela rånincidenten vaknade jag upp mer död än levande. Med feber och diverse åkommor släpade både jag och Clara upp oss för att äta de magiska ruccolamackorna i gothic med Amanda, Carro och Elin. Medan Clara sedan sprang runt på stan med Elin gjorde jag Janssons frestelse och ägghalvor med Amanda. Jag som varit sjukt övertaggad på vår lilla julmiddag fick släpa mig upp ur sängen och ignorera min sjukdom för att orka med det.
Tydligen måste å andra sidan julbord vara mirakelmedicin för jag kände mig pigg (kan ha varit min överdosering av aspirin också) och hängde med de andra till Harlem Jazz Club där det var kubansk kväll med liveband. Efter en snabbis på Oviso, där Elin fick hälsa på både Diego och Eric, drog de andra vidare till Razzmatazz medan jag begav mig hemåt.
Några timmar senare och en väldans massa feberyra och konstiga drömmar vaknade jag upp för att säga hejdå till Elin. Hejdået kanske mest var en grymtning från mitt sovrum men det verkade som hon hade haft kul ändå här på sin lilla snabbvisit.
Efter att jag hade vaknat upp ur min koma följde jag med Amanda och Clara för en hejdålunch. Kändes väldans konstigt att sitta på samma restaurang som för tre månader sedan, när vi precis kommit hit, och säga hejdå. Tiden har gått så fruktansvärt fort och det är lite smått jobbigt att tänka på att det snart är över nu.
Vi har en vecka kvar, jag och Amanda, i vår fantastiska lägenhet på Joaquin Costa. Nu ska jag banne mig se till att bli frisk och ha förbaskat roligt den sista tiden. It aint over 'til the fat lady sings
Dagen efter hela rånincidenten vaknade jag upp mer död än levande. Med feber och diverse åkommor släpade både jag och Clara upp oss för att äta de magiska ruccolamackorna i gothic med Amanda, Carro och Elin. Medan Clara sedan sprang runt på stan med Elin gjorde jag Janssons frestelse och ägghalvor med Amanda. Jag som varit sjukt övertaggad på vår lilla julmiddag fick släpa mig upp ur sängen och ignorera min sjukdom för att orka med det.
Tydligen måste å andra sidan julbord vara mirakelmedicin för jag kände mig pigg (kan ha varit min överdosering av aspirin också) och hängde med de andra till Harlem Jazz Club där det var kubansk kväll med liveband. Efter en snabbis på Oviso, där Elin fick hälsa på både Diego och Eric, drog de andra vidare till Razzmatazz medan jag begav mig hemåt.
Några timmar senare och en väldans massa feberyra och konstiga drömmar vaknade jag upp för att säga hejdå till Elin. Hejdået kanske mest var en grymtning från mitt sovrum men det verkade som hon hade haft kul ändå här på sin lilla snabbvisit.
Efter att jag hade vaknat upp ur min koma följde jag med Amanda och Clara för en hejdålunch. Kändes väldans konstigt att sitta på samma restaurang som för tre månader sedan, när vi precis kommit hit, och säga hejdå. Tiden har gått så fruktansvärt fort och det är lite smått jobbigt att tänka på att det snart är över nu.
Vi har en vecka kvar, jag och Amanda, i vår fantastiska lägenhet på Joaquin Costa. Nu ska jag banne mig se till att bli frisk och ha förbaskat roligt den sista tiden. It aint over 'til the fat lady sings
fredag 11 december 2009
Utmattad
Jag har precis gjort köttbullar av två kilo köttfärs. Att säga att jag är helt död är en underdrift.
Nu ska jag, Amanda och Clara till Lobo för att möta upp Jacob och hans brorsa för middag. Sedan blir det vidare för att hämta upp Elin vid busstationen och ut i Barcelonanatten
Nu ska jag, Amanda och Clara till Lobo för att möta upp Jacob och hans brorsa för middag. Sedan blir det vidare för att hämta upp Elin vid busstationen och ut i Barcelonanatten
Elin
Min andra hälft, Elin Widman har bestämt sig i sista sekund att hon inte klarar en endaste dag till utan oss och bokat en sista minuten-flight som anländer ikväll. Jag och Clara hade gett upp hoppet om att få visa henne runt i vår stad eftersom Clara åker hem på söndag och jag veckan efter, men så kom Elin med en sådan där galen överraskning som bara hon kan lyckas med och gjorde oss överlyckliga. Kanske får vi lura i henne en Monica Lewinsky på Espit Chupitos trots allt...
Vi får ta och hitta någon snygg skejtarpojke till henne
Nu ska jag bege mig över till julstök. Vi ska nämligen ha julbord på lördag hemma hos Jacob och Jacob och jag har tagit på mig att laga all mat. Efter vår storhandling på IKEA igår där vi köpte på oss sill, prinskorvar, glögg och gravad lax, ska jag idag rulla köttbullar och laga janssons. Känner mig som en riktig husmor, men den är konstiga längtan efter allt som är svenskt när man är utomlands, som aldrig uppkommer när man befinner sig i sitt tråkiga gråa land, måste tillfredställas ordentligt och betyder det storkok får man allt ställa upp
söndag 6 december 2009
Söndagskvällens actionscen
Jag, Carsy och Clara har spenderat hela dagen i sängen. Jag är helt hooked på flashforwardserien och har sett en hel säsong på en dag. Inte mycket till en socialiserande söndag med andra ord. Däremot en hel massa vitchokladdoppade oreos.
När jag precis har kollat klart säsongsfinalen och kollar kroppen efter eventuella liggsår hör vi en bekant röst nedanför balkongen. Det är vår allas legend Winkle. Winkle är, för alla er som inte kommer ihåg, amerikanen som spenderat de senaste sex åren skejtandes i barcelona och som, trots sitt ytterst caucasian utseende, pratar med ett språk som man nog mest stöter på med den lokala crackdealern i Harlem.
Winkle fann vi hursomhelst nedanför gatan mitt uppe i en livad diskussion med en asiatisk kille. Eftersom vi bor i Barcelonas motsvarighet till Chinatown är att hamna i en vild debatt med en asiat inte en bra idé och vi bänkade oss på balkongen för att följa dramat från första parkett. Vad vi lyckades snappa upp bland diverse hetsiga svordomar var Winkle sur på att asiaten hade försökt råna honom och att asiaten minnsan inte gjorde rätt i att närma sig honom eller någon annan för den delen. Efter några minuters skrikande mot Asiatens rygg ger Winkle upp och fortsätter ner mot gatuhörnet. Vi ropar ner till honom och han kollar förvånat upp och berättar att asiaten han skrikit åt tydligen rånat alla av hans polare och att han är "f*****g pissed".
Det är nu Chinatown delen i det hela kommer in. På gatuhörnet står några av asiatens vänner/kusiner/ninjor och väntar. Några karatessparkar senare ser vi hur Winkles skateboard flyger i marken och han och de fem andra ninjorna kastas in utom synhåll bakom hörnet. Ett antal smällar, stonk och stön senare kommer en hel armé av vänner/kusiner/ninjor uppifrån en sidogata och beger sig ner mot tumultet. Från andra hörnet kommer en till svärm. Vi börjar bli riktigt oroliga och bestämmer oss för att det nog är dags att göra ett obekvämt samtal till polisen. Att förklara ett slagsmål stressad över telefon på spanska vore inte direkt idealt.
Vi försöker ropa till pakiölförsäljaren nedanför som hade full överblick över slagsmålet och höra om Winkle var okej men han bara sade åt oss att gå in och stanna där, polisen var på väg. Det råder en läskig tystnad över kvarteret och vi beger oss ner för att smyga oss fram och kolla vad som händer. Smått dumstridigt kan tyckas men eftersom vi bor på en livlig gata och säkert ett tjugotal random människor gick längs gatan till synes oberörda av några eventuellt kvardröjande ninjor verkade kusten klar.
Då kommer en hel kavalkad av polisbilar och Winkle blir utfrågad medan ninjorna hade försvunnit till sina mörka gränder lika snabbt som de dykt upp. Vad vi kunde se var han oskadd och jag hörde honom gå nedanför gatan och svära lite med sina polare en halvtimme senare. Tydligen var ninjaslagsmål ingenting för honom. Han är en riktig karaktär den där Winkle.
När jag precis har kollat klart säsongsfinalen och kollar kroppen efter eventuella liggsår hör vi en bekant röst nedanför balkongen. Det är vår allas legend Winkle. Winkle är, för alla er som inte kommer ihåg, amerikanen som spenderat de senaste sex åren skejtandes i barcelona och som, trots sitt ytterst caucasian utseende, pratar med ett språk som man nog mest stöter på med den lokala crackdealern i Harlem.
Winkle fann vi hursomhelst nedanför gatan mitt uppe i en livad diskussion med en asiatisk kille. Eftersom vi bor i Barcelonas motsvarighet till Chinatown är att hamna i en vild debatt med en asiat inte en bra idé och vi bänkade oss på balkongen för att följa dramat från första parkett. Vad vi lyckades snappa upp bland diverse hetsiga svordomar var Winkle sur på att asiaten hade försökt råna honom och att asiaten minnsan inte gjorde rätt i att närma sig honom eller någon annan för den delen. Efter några minuters skrikande mot Asiatens rygg ger Winkle upp och fortsätter ner mot gatuhörnet. Vi ropar ner till honom och han kollar förvånat upp och berättar att asiaten han skrikit åt tydligen rånat alla av hans polare och att han är "f*****g pissed".
Det är nu Chinatown delen i det hela kommer in. På gatuhörnet står några av asiatens vänner/kusiner/ninjor och väntar. Några karatessparkar senare ser vi hur Winkles skateboard flyger i marken och han och de fem andra ninjorna kastas in utom synhåll bakom hörnet. Ett antal smällar, stonk och stön senare kommer en hel armé av vänner/kusiner/ninjor uppifrån en sidogata och beger sig ner mot tumultet. Från andra hörnet kommer en till svärm. Vi börjar bli riktigt oroliga och bestämmer oss för att det nog är dags att göra ett obekvämt samtal till polisen. Att förklara ett slagsmål stressad över telefon på spanska vore inte direkt idealt.
Vi försöker ropa till pakiölförsäljaren nedanför som hade full överblick över slagsmålet och höra om Winkle var okej men han bara sade åt oss att gå in och stanna där, polisen var på väg. Det råder en läskig tystnad över kvarteret och vi beger oss ner för att smyga oss fram och kolla vad som händer. Smått dumstridigt kan tyckas men eftersom vi bor på en livlig gata och säkert ett tjugotal random människor gick längs gatan till synes oberörda av några eventuellt kvardröjande ninjor verkade kusten klar.
Då kommer en hel kavalkad av polisbilar och Winkle blir utfrågad medan ninjorna hade försvunnit till sina mörka gränder lika snabbt som de dykt upp. Vad vi kunde se var han oskadd och jag hörde honom gå nedanför gatan och svära lite med sina polare en halvtimme senare. Tydligen var ninjaslagsmål ingenting för honom. Han är en riktig karaktär den där Winkle.
torsdag 3 december 2009
3 december
Förlåt för dålig uppdatering. Det är två veckor kvar tills jag och Amanda åker hem nu (en vecka för Clara) och det börjar så smått bli verkligt, även om jag försöker ignorera det så gott det går.
Vad har vi missat nu då den här veckan utan bloggning?
Jag har blivit arresterad. Tydligen får man inte åka två personer ner för la rambla på en stulen bicingcykel (barcelonas motsvarighet till alvedoncyklar) och dricka öl samtidigt. Håret yvde i vinden, jag trampade på i mina högklackar med en barcelonsk kille jag precis träffat bak på pakethållaren och precis i den sekunden han säger att vi måste vara lite försiktiga eftersom det är mycket poliser i närheten räcker farbror blå ut handen och ber oss stanna cykeln. OH FUCK!
Medan min partner in crime diskuterar med polisen försöker jag se mitt snällaste ut och säger med min charmigaste röst att no hablo español när han frågar efter mitt leg. Bäst att vara i överläge och prata engelska tänkte jag och den andra yngre polisen började översätta.
En av de visa sakerna min pappa har lärt mig är att när man är utomlands och åker fast är att man inte ska visa leg. Har aldrig riktig lagt större funderingar på varför förrän nu. Killen som jag åkte med hade redan från början visat sitt leg för polisen och jag hittade istället på, enligt min pappas råd, en liten sorglig historia om att jag blev rånad förra veckan och inte har mitt leg samtidigt som jag blinkade med ögonfransarna och ursäktade mig så mycket.
"Officer, am I in trouble?"
Till svar fick jag bara en lätt skakning på huvudet medan den andra polisen skrev ut böter till min medbrottsling för hela tre förbrytelser; cykla på en stulen cykel, cykla två på en cykel och dricka på allmän plats.
Det må vara jobbigt när alla killar skriker svenska flicka till en när man går hem själv en lördagsnatt, att hacerse sueco (göra sig svensk) är en synonym för att göra sig dum och att barcelonabor i allmänhet tycker att vi svenskar är härjande turister som aldrig lär sig spanska, men ibland är det faktiskt rätt skönt att undkomma 300 euro böter bara för att man är svensk tjej.
Vad har vi missat nu då den här veckan utan bloggning?
Jag har blivit arresterad. Tydligen får man inte åka två personer ner för la rambla på en stulen bicingcykel (barcelonas motsvarighet till alvedoncyklar) och dricka öl samtidigt. Håret yvde i vinden, jag trampade på i mina högklackar med en barcelonsk kille jag precis träffat bak på pakethållaren och precis i den sekunden han säger att vi måste vara lite försiktiga eftersom det är mycket poliser i närheten räcker farbror blå ut handen och ber oss stanna cykeln. OH FUCK!
Medan min partner in crime diskuterar med polisen försöker jag se mitt snällaste ut och säger med min charmigaste röst att no hablo español när han frågar efter mitt leg. Bäst att vara i överläge och prata engelska tänkte jag och den andra yngre polisen började översätta.
En av de visa sakerna min pappa har lärt mig är att när man är utomlands och åker fast är att man inte ska visa leg. Har aldrig riktig lagt större funderingar på varför förrän nu. Killen som jag åkte med hade redan från början visat sitt leg för polisen och jag hittade istället på, enligt min pappas råd, en liten sorglig historia om att jag blev rånad förra veckan och inte har mitt leg samtidigt som jag blinkade med ögonfransarna och ursäktade mig så mycket.
"Officer, am I in trouble?"
Till svar fick jag bara en lätt skakning på huvudet medan den andra polisen skrev ut böter till min medbrottsling för hela tre förbrytelser; cykla på en stulen cykel, cykla två på en cykel och dricka på allmän plats.
Det må vara jobbigt när alla killar skriker svenska flicka till en när man går hem själv en lördagsnatt, att hacerse sueco (göra sig svensk) är en synonym för att göra sig dum och att barcelonabor i allmänhet tycker att vi svenskar är härjande turister som aldrig lär sig spanska, men ibland är det faktiskt rätt skönt att undkomma 300 euro böter bara för att man är svensk tjej.
torsdag 26 november 2009
27 november
Warren, en av amerikanerna vi spenderat mestadelen av tiden i Barcelona med, har lagt upp en video med sin sammanfattning av hans tid här.
B A R C E L O N A from warren smith on Vimeo.
Så här har ni en skön presentation av vårt gäng här i Barca som tydligt visar att surfare är bättre på att skejta än vad skejtare är på att surfa...
onsdag 25 november 2009
Morgonpass
Jag har börjat på morgnarna. 9.30. Tydligen fanns det ingen klass på eftermiddagen på min nivå så jag är nu förvisad till tidiga morgnar och ensamma eftermiddagar.
Inte så bra då att alla andra i mitt umgänge inte vill anpassa sig till min nya dygnsrytm (förståligt, i och för sig). I måndags skulle vi som vanligt till Nasty Mondays. Härligt tänkte jag, kunde ta någon öl och dra hem så jag hann sova i alla fall 6-7 timmar.
Planen gick jättebra tills man träffade alla man kände på Manolo och drog i väg hela gänget till Apollo. Efterfesten slutade hemma hos oss med sleep over klockan 9.40 på morgonen. 10 minuter efter att jag skulle ha suttit i skolbänken. Safe to say att jag ringde in och sade att jag var sjuk...
Inte så bra då att alla andra i mitt umgänge inte vill anpassa sig till min nya dygnsrytm (förståligt, i och för sig). I måndags skulle vi som vanligt till Nasty Mondays. Härligt tänkte jag, kunde ta någon öl och dra hem så jag hann sova i alla fall 6-7 timmar.
Planen gick jättebra tills man träffade alla man kände på Manolo och drog i väg hela gänget till Apollo. Efterfesten slutade hemma hos oss med sleep over klockan 9.40 på morgonen. 10 minuter efter att jag skulle ha suttit i skolbänken. Safe to say att jag ringde in och sade att jag var sjuk...
måndag 23 november 2009
Lördagen
I lördags firade Jacob och Amanda fyra månader tillsammans och skulle ut och äta. Jag och Clara ville inte vara sämre och bestämde oss för att lyxa till det med en restaurangmiddag...
Efter det mötte vi upp Amanda S, Astrid och Carro och sin brorsa som är på besök och drog till Plastico. Där spelade Daniele, ägaren till house of horror dockan som hänger på vår vägg, och vi dansade lite innan vi drog vidare till Manolo
Några jäger senare åkte vi till The Gallery som huserar en gång i månaden i ett stort konstgalleri vid marinan. Där inne kan man hitta mängder av olika konstinstallationer.
Som en bil till exempel
Stötte även på vår lilla hyresvärd Pol
Julen är här...
i alla fall på Starbucks där julpyntningen har intagit alla synliga ytor. Där spenderar jag, Clara och Amanda mestadelen av vår lediga tid med chai latte och försöker ignorera att det blir kallare utanför.
tisdag 17 november 2009
Dagens pinsammaste
Första gången vi var på visning till vår lägenhet ringde vi till vår hyresvärd som snabbt konstaterade att funktionen att man kan öppna porten från lägenheten genom porttelefonen inte fungerade. Han fick då gå ner de två trappor för att öppna för hand och släppa in oss.
Sedan den gången har vi kommit på flera diverse påhittiga knep för att öppna ytterdörren utan att behöva gå ner och öppna.
Det mest primitiva var att kasta ner dem från balkongen, men vi upptäckte snabbt att det behövdes förbättras eftersom Jacob Sibirzeff aldrig lyckades fånga nycklarna. Istället åkte de rakt ner i asfalten och deformerades lite för varje gång till den punkt att det inte längre gick att vrida om nyckeln i låset.
Vi var tvungen att tänka nytt, hitta nya sätt att få ner nycklarna till personen nedanför utan att de gick sönder.
Clara kom på den fantastiska idén att hissa ner den med hjälp av nätverkssladden. Nyckelhissen var konstruerad och varje gång den användes, när nycklarna hissades ner från balkongen till mottagaren, fick man alltid samma underliga blickar från förbipasserande på gatan där nere. Man kunde nästan höra hur de muttrade dumma svenskar. Inte kunde väl vi veta att de skulle få så rätt...
Jag började nämligen undra, vi hade ju faktiskt aldrig själva provat om porttelefonöppnaren fungerade. Bara blint litat på Pols, vår hyresvärd, ord. Kunde det kanske vara så att han gjorde fel den endaste lilla gången han försökte öppna ytterdörren med hjälp av den.
Ikväll fick vi svaret. Jacob kom på besök, jag svarade i telefonen, tryckte ner knappen och 30 sekunder senare stod han i vår lägenhet. Utan de krångliga hissmetoder som vi de senaste två månaderna varit tvungna att använda oss av.
Och så undrar man varför folk här tycker att svenskar är dumma...
Sedan den gången har vi kommit på flera diverse påhittiga knep för att öppna ytterdörren utan att behöva gå ner och öppna.
Det mest primitiva var att kasta ner dem från balkongen, men vi upptäckte snabbt att det behövdes förbättras eftersom Jacob Sibirzeff aldrig lyckades fånga nycklarna. Istället åkte de rakt ner i asfalten och deformerades lite för varje gång till den punkt att det inte längre gick att vrida om nyckeln i låset.
Vi var tvungen att tänka nytt, hitta nya sätt att få ner nycklarna till personen nedanför utan att de gick sönder.
Clara kom på den fantastiska idén att hissa ner den med hjälp av nätverkssladden. Nyckelhissen var konstruerad och varje gång den användes, när nycklarna hissades ner från balkongen till mottagaren, fick man alltid samma underliga blickar från förbipasserande på gatan där nere. Man kunde nästan höra hur de muttrade dumma svenskar. Inte kunde väl vi veta att de skulle få så rätt...
Jag började nämligen undra, vi hade ju faktiskt aldrig själva provat om porttelefonöppnaren fungerade. Bara blint litat på Pols, vår hyresvärd, ord. Kunde det kanske vara så att han gjorde fel den endaste lilla gången han försökte öppna ytterdörren med hjälp av den.
Ikväll fick vi svaret. Jacob kom på besök, jag svarade i telefonen, tryckte ner knappen och 30 sekunder senare stod han i vår lägenhet. Utan de krångliga hissmetoder som vi de senaste två månaderna varit tvungna att använda oss av.
Och så undrar man varför folk här tycker att svenskar är dumma...
Nasty Mondays
Clara och Amanda som inte varit ute på hela veckan släpade med mig ut på Nasty Mondays på Apollo igår. Jacob hade ju dessutom kommit hem från en snabbvisit i Sverige så det behövdes ju självklart firas.
På flygresan hit hade Jacob återupptäckt någon gammal studentpresent i form av en drinkbok och bestämde sig för att bjuda oss alla på cocktails.
Några passionsfruktsbellinis och mojitos senare begav vi oss till Apollo.
På vägen dit poserade vi som guiris på rambla de raval
Självklart hade vi med oss färdkost
Apollo, inte märkte man att det var en vanlig sketen måndag inte...
måndag 16 november 2009
Breaking News
Jag och Clara har, wait for it.......JOGGAT
Vi tog på oss joggingskorna och begav oss ut på Barcelonas strandpromenad.
Jag som inte blivit anfådd sedan coopers test på höstterminen i tvåan (skolkade det i trean och att bli anfådd över att gå i trappor räknas väl inte?) var minst sagt nervös för vår lilla offentliga träningsession.
Clara övertalade mig dock i fem minuter innan vi gick att jag faktiskt nästan kunde misstas för en van joggare i min träningsoverall.
Tjugo minuter senare pustar vi fram längs strandpromenaden. Blev omsprungen av en dam i sextioårsåldern. Men jag antar att det är sånt man får ta när man är nybörjare...
Vi tog på oss joggingskorna och begav oss ut på Barcelonas strandpromenad.
Jag som inte blivit anfådd sedan coopers test på höstterminen i tvåan (skolkade det i trean och att bli anfådd över att gå i trappor räknas väl inte?) var minst sagt nervös för vår lilla offentliga träningsession.
Clara övertalade mig dock i fem minuter innan vi gick att jag faktiskt nästan kunde misstas för en van joggare i min träningsoverall.
Tjugo minuter senare pustar vi fram längs strandpromenaden. Blev omsprungen av en dam i sextioårsåldern. Men jag antar att det är sånt man får ta när man är nybörjare...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)