I fredags kom som bekant Elin hit. Vi tog med henne till Boulevard och vi dansade till morgonen. Någonstans däremellan blev min plånbok stulen. Smått överförfriskad ringer jag mitt i natten i Barcelonas gatumyller och ska spärra kortet. Den stackars sömniga killen som satt på andra sidan luren hade lite svårt att höra vad jag sade men vi lyckades till slut förstå varandra och kortet blev spärrat. Att bli av med plånboken en vecka innan man åker hem är ju inte direkt ultimat då jag hoppades att jag skulle kunna åka hem och säga att jag minnsan aldrig blivit rånad. Om man ska se ljust på saken så har jag i alla fall äntligen blivit av med det där gräsliga internationella idkortet där jag ser ut som Dory i Hitta Nemo.
Dagen efter hela rånincidenten vaknade jag upp mer död än levande. Med feber och diverse åkommor släpade både jag och Clara upp oss för att äta de magiska ruccolamackorna i gothic med Amanda, Carro och Elin. Medan Clara sedan sprang runt på stan med Elin gjorde jag Janssons frestelse och ägghalvor med Amanda. Jag som varit sjukt övertaggad på vår lilla julmiddag fick släpa mig upp ur sängen och ignorera min sjukdom för att orka med det.
Tydligen måste å andra sidan julbord vara mirakelmedicin för jag kände mig pigg (kan ha varit min överdosering av aspirin också) och hängde med de andra till Harlem Jazz Club där det var kubansk kväll med liveband. Efter en snabbis på Oviso, där Elin fick hälsa på både Diego och Eric, drog de andra vidare till Razzmatazz medan jag begav mig hemåt.
Några timmar senare och en väldans massa feberyra och konstiga drömmar vaknade jag upp för att säga hejdå till Elin. Hejdået kanske mest var en grymtning från mitt sovrum men det verkade som hon hade haft kul ändå här på sin lilla snabbvisit.
Efter att jag hade vaknat upp ur min koma följde jag med Amanda och Clara för en hejdålunch. Kändes väldans konstigt att sitta på samma restaurang som för tre månader sedan, när vi precis kommit hit, och säga hejdå. Tiden har gått så fruktansvärt fort och det är lite smått jobbigt att tänka på att det snart är över nu.
Vi har en vecka kvar, jag och Amanda, i vår fantastiska lägenhet på Joaquin Costa. Nu ska jag banne mig se till att bli frisk och ha förbaskat roligt den sista tiden. It aint over 'til the fat lady sings
söndag 13 december 2009
fredag 11 december 2009
Utmattad
Jag har precis gjort köttbullar av två kilo köttfärs. Att säga att jag är helt död är en underdrift.
Nu ska jag, Amanda och Clara till Lobo för att möta upp Jacob och hans brorsa för middag. Sedan blir det vidare för att hämta upp Elin vid busstationen och ut i Barcelonanatten
Nu ska jag, Amanda och Clara till Lobo för att möta upp Jacob och hans brorsa för middag. Sedan blir det vidare för att hämta upp Elin vid busstationen och ut i Barcelonanatten
Elin
Min andra hälft, Elin Widman har bestämt sig i sista sekund att hon inte klarar en endaste dag till utan oss och bokat en sista minuten-flight som anländer ikväll. Jag och Clara hade gett upp hoppet om att få visa henne runt i vår stad eftersom Clara åker hem på söndag och jag veckan efter, men så kom Elin med en sådan där galen överraskning som bara hon kan lyckas med och gjorde oss överlyckliga. Kanske får vi lura i henne en Monica Lewinsky på Espit Chupitos trots allt...
Vi får ta och hitta någon snygg skejtarpojke till henne
Nu ska jag bege mig över till julstök. Vi ska nämligen ha julbord på lördag hemma hos Jacob och Jacob och jag har tagit på mig att laga all mat. Efter vår storhandling på IKEA igår där vi köpte på oss sill, prinskorvar, glögg och gravad lax, ska jag idag rulla köttbullar och laga janssons. Känner mig som en riktig husmor, men den är konstiga längtan efter allt som är svenskt när man är utomlands, som aldrig uppkommer när man befinner sig i sitt tråkiga gråa land, måste tillfredställas ordentligt och betyder det storkok får man allt ställa upp
söndag 6 december 2009
Söndagskvällens actionscen
Jag, Carsy och Clara har spenderat hela dagen i sängen. Jag är helt hooked på flashforwardserien och har sett en hel säsong på en dag. Inte mycket till en socialiserande söndag med andra ord. Däremot en hel massa vitchokladdoppade oreos.
När jag precis har kollat klart säsongsfinalen och kollar kroppen efter eventuella liggsår hör vi en bekant röst nedanför balkongen. Det är vår allas legend Winkle. Winkle är, för alla er som inte kommer ihåg, amerikanen som spenderat de senaste sex åren skejtandes i barcelona och som, trots sitt ytterst caucasian utseende, pratar med ett språk som man nog mest stöter på med den lokala crackdealern i Harlem.
Winkle fann vi hursomhelst nedanför gatan mitt uppe i en livad diskussion med en asiatisk kille. Eftersom vi bor i Barcelonas motsvarighet till Chinatown är att hamna i en vild debatt med en asiat inte en bra idé och vi bänkade oss på balkongen för att följa dramat från första parkett. Vad vi lyckades snappa upp bland diverse hetsiga svordomar var Winkle sur på att asiaten hade försökt råna honom och att asiaten minnsan inte gjorde rätt i att närma sig honom eller någon annan för den delen. Efter några minuters skrikande mot Asiatens rygg ger Winkle upp och fortsätter ner mot gatuhörnet. Vi ropar ner till honom och han kollar förvånat upp och berättar att asiaten han skrikit åt tydligen rånat alla av hans polare och att han är "f*****g pissed".
Det är nu Chinatown delen i det hela kommer in. På gatuhörnet står några av asiatens vänner/kusiner/ninjor och väntar. Några karatessparkar senare ser vi hur Winkles skateboard flyger i marken och han och de fem andra ninjorna kastas in utom synhåll bakom hörnet. Ett antal smällar, stonk och stön senare kommer en hel armé av vänner/kusiner/ninjor uppifrån en sidogata och beger sig ner mot tumultet. Från andra hörnet kommer en till svärm. Vi börjar bli riktigt oroliga och bestämmer oss för att det nog är dags att göra ett obekvämt samtal till polisen. Att förklara ett slagsmål stressad över telefon på spanska vore inte direkt idealt.
Vi försöker ropa till pakiölförsäljaren nedanför som hade full överblick över slagsmålet och höra om Winkle var okej men han bara sade åt oss att gå in och stanna där, polisen var på väg. Det råder en läskig tystnad över kvarteret och vi beger oss ner för att smyga oss fram och kolla vad som händer. Smått dumstridigt kan tyckas men eftersom vi bor på en livlig gata och säkert ett tjugotal random människor gick längs gatan till synes oberörda av några eventuellt kvardröjande ninjor verkade kusten klar.
Då kommer en hel kavalkad av polisbilar och Winkle blir utfrågad medan ninjorna hade försvunnit till sina mörka gränder lika snabbt som de dykt upp. Vad vi kunde se var han oskadd och jag hörde honom gå nedanför gatan och svära lite med sina polare en halvtimme senare. Tydligen var ninjaslagsmål ingenting för honom. Han är en riktig karaktär den där Winkle.
När jag precis har kollat klart säsongsfinalen och kollar kroppen efter eventuella liggsår hör vi en bekant röst nedanför balkongen. Det är vår allas legend Winkle. Winkle är, för alla er som inte kommer ihåg, amerikanen som spenderat de senaste sex åren skejtandes i barcelona och som, trots sitt ytterst caucasian utseende, pratar med ett språk som man nog mest stöter på med den lokala crackdealern i Harlem.
Winkle fann vi hursomhelst nedanför gatan mitt uppe i en livad diskussion med en asiatisk kille. Eftersom vi bor i Barcelonas motsvarighet till Chinatown är att hamna i en vild debatt med en asiat inte en bra idé och vi bänkade oss på balkongen för att följa dramat från första parkett. Vad vi lyckades snappa upp bland diverse hetsiga svordomar var Winkle sur på att asiaten hade försökt råna honom och att asiaten minnsan inte gjorde rätt i att närma sig honom eller någon annan för den delen. Efter några minuters skrikande mot Asiatens rygg ger Winkle upp och fortsätter ner mot gatuhörnet. Vi ropar ner till honom och han kollar förvånat upp och berättar att asiaten han skrikit åt tydligen rånat alla av hans polare och att han är "f*****g pissed".
Det är nu Chinatown delen i det hela kommer in. På gatuhörnet står några av asiatens vänner/kusiner/ninjor och väntar. Några karatessparkar senare ser vi hur Winkles skateboard flyger i marken och han och de fem andra ninjorna kastas in utom synhåll bakom hörnet. Ett antal smällar, stonk och stön senare kommer en hel armé av vänner/kusiner/ninjor uppifrån en sidogata och beger sig ner mot tumultet. Från andra hörnet kommer en till svärm. Vi börjar bli riktigt oroliga och bestämmer oss för att det nog är dags att göra ett obekvämt samtal till polisen. Att förklara ett slagsmål stressad över telefon på spanska vore inte direkt idealt.
Vi försöker ropa till pakiölförsäljaren nedanför som hade full överblick över slagsmålet och höra om Winkle var okej men han bara sade åt oss att gå in och stanna där, polisen var på väg. Det råder en läskig tystnad över kvarteret och vi beger oss ner för att smyga oss fram och kolla vad som händer. Smått dumstridigt kan tyckas men eftersom vi bor på en livlig gata och säkert ett tjugotal random människor gick längs gatan till synes oberörda av några eventuellt kvardröjande ninjor verkade kusten klar.
Då kommer en hel kavalkad av polisbilar och Winkle blir utfrågad medan ninjorna hade försvunnit till sina mörka gränder lika snabbt som de dykt upp. Vad vi kunde se var han oskadd och jag hörde honom gå nedanför gatan och svära lite med sina polare en halvtimme senare. Tydligen var ninjaslagsmål ingenting för honom. Han är en riktig karaktär den där Winkle.
torsdag 3 december 2009
3 december
Förlåt för dålig uppdatering. Det är två veckor kvar tills jag och Amanda åker hem nu (en vecka för Clara) och det börjar så smått bli verkligt, även om jag försöker ignorera det så gott det går.
Vad har vi missat nu då den här veckan utan bloggning?
Jag har blivit arresterad. Tydligen får man inte åka två personer ner för la rambla på en stulen bicingcykel (barcelonas motsvarighet till alvedoncyklar) och dricka öl samtidigt. Håret yvde i vinden, jag trampade på i mina högklackar med en barcelonsk kille jag precis träffat bak på pakethållaren och precis i den sekunden han säger att vi måste vara lite försiktiga eftersom det är mycket poliser i närheten räcker farbror blå ut handen och ber oss stanna cykeln. OH FUCK!
Medan min partner in crime diskuterar med polisen försöker jag se mitt snällaste ut och säger med min charmigaste röst att no hablo español när han frågar efter mitt leg. Bäst att vara i överläge och prata engelska tänkte jag och den andra yngre polisen började översätta.
En av de visa sakerna min pappa har lärt mig är att när man är utomlands och åker fast är att man inte ska visa leg. Har aldrig riktig lagt större funderingar på varför förrän nu. Killen som jag åkte med hade redan från början visat sitt leg för polisen och jag hittade istället på, enligt min pappas råd, en liten sorglig historia om att jag blev rånad förra veckan och inte har mitt leg samtidigt som jag blinkade med ögonfransarna och ursäktade mig så mycket.
"Officer, am I in trouble?"
Till svar fick jag bara en lätt skakning på huvudet medan den andra polisen skrev ut böter till min medbrottsling för hela tre förbrytelser; cykla på en stulen cykel, cykla två på en cykel och dricka på allmän plats.
Det må vara jobbigt när alla killar skriker svenska flicka till en när man går hem själv en lördagsnatt, att hacerse sueco (göra sig svensk) är en synonym för att göra sig dum och att barcelonabor i allmänhet tycker att vi svenskar är härjande turister som aldrig lär sig spanska, men ibland är det faktiskt rätt skönt att undkomma 300 euro böter bara för att man är svensk tjej.
Vad har vi missat nu då den här veckan utan bloggning?
Jag har blivit arresterad. Tydligen får man inte åka två personer ner för la rambla på en stulen bicingcykel (barcelonas motsvarighet till alvedoncyklar) och dricka öl samtidigt. Håret yvde i vinden, jag trampade på i mina högklackar med en barcelonsk kille jag precis träffat bak på pakethållaren och precis i den sekunden han säger att vi måste vara lite försiktiga eftersom det är mycket poliser i närheten räcker farbror blå ut handen och ber oss stanna cykeln. OH FUCK!
Medan min partner in crime diskuterar med polisen försöker jag se mitt snällaste ut och säger med min charmigaste röst att no hablo español när han frågar efter mitt leg. Bäst att vara i överläge och prata engelska tänkte jag och den andra yngre polisen började översätta.
En av de visa sakerna min pappa har lärt mig är att när man är utomlands och åker fast är att man inte ska visa leg. Har aldrig riktig lagt större funderingar på varför förrän nu. Killen som jag åkte med hade redan från början visat sitt leg för polisen och jag hittade istället på, enligt min pappas råd, en liten sorglig historia om att jag blev rånad förra veckan och inte har mitt leg samtidigt som jag blinkade med ögonfransarna och ursäktade mig så mycket.
"Officer, am I in trouble?"
Till svar fick jag bara en lätt skakning på huvudet medan den andra polisen skrev ut böter till min medbrottsling för hela tre förbrytelser; cykla på en stulen cykel, cykla två på en cykel och dricka på allmän plats.
Det må vara jobbigt när alla killar skriker svenska flicka till en när man går hem själv en lördagsnatt, att hacerse sueco (göra sig svensk) är en synonym för att göra sig dum och att barcelonabor i allmänhet tycker att vi svenskar är härjande turister som aldrig lär sig spanska, men ibland är det faktiskt rätt skönt att undkomma 300 euro böter bara för att man är svensk tjej.
torsdag 26 november 2009
27 november
Warren, en av amerikanerna vi spenderat mestadelen av tiden i Barcelona med, har lagt upp en video med sin sammanfattning av hans tid här.
B A R C E L O N A from warren smith on Vimeo.
Så här har ni en skön presentation av vårt gäng här i Barca som tydligt visar att surfare är bättre på att skejta än vad skejtare är på att surfa...
onsdag 25 november 2009
Morgonpass
Jag har börjat på morgnarna. 9.30. Tydligen fanns det ingen klass på eftermiddagen på min nivå så jag är nu förvisad till tidiga morgnar och ensamma eftermiddagar.
Inte så bra då att alla andra i mitt umgänge inte vill anpassa sig till min nya dygnsrytm (förståligt, i och för sig). I måndags skulle vi som vanligt till Nasty Mondays. Härligt tänkte jag, kunde ta någon öl och dra hem så jag hann sova i alla fall 6-7 timmar.
Planen gick jättebra tills man träffade alla man kände på Manolo och drog i väg hela gänget till Apollo. Efterfesten slutade hemma hos oss med sleep over klockan 9.40 på morgonen. 10 minuter efter att jag skulle ha suttit i skolbänken. Safe to say att jag ringde in och sade att jag var sjuk...
Inte så bra då att alla andra i mitt umgänge inte vill anpassa sig till min nya dygnsrytm (förståligt, i och för sig). I måndags skulle vi som vanligt till Nasty Mondays. Härligt tänkte jag, kunde ta någon öl och dra hem så jag hann sova i alla fall 6-7 timmar.
Planen gick jättebra tills man träffade alla man kände på Manolo och drog i väg hela gänget till Apollo. Efterfesten slutade hemma hos oss med sleep over klockan 9.40 på morgonen. 10 minuter efter att jag skulle ha suttit i skolbänken. Safe to say att jag ringde in och sade att jag var sjuk...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)