Immun

Måste jag vara, eller något. Eller bara för att jag skriver det här inlägget så kommer jag bli sjuk. Men smått förvånande är det ändå att jag överlevt snart två veckor i sjukstugan utan att ha blivit smittad. Frisk som en nötkärna, bortsett från lite förkylningssnarkningar om natten, är jag. Konstigt det där...

Jag har prov imorgon. Förstår inte hur tiden kan ha gått så snabbt redan. Hoppades på att det efter senaste provets fiasko skulle dröja ett år, typ, innan jag tvingades genomgå förödmjukelsen av att behöva testas på mina obefintliga kunskaper i spanska, men icke!

Tur att jag har en annan sak att se fram emot imorgon, nämligen att min syster kommer på besök. Ska upp så tidigt som klockan 9 för att kunna hälsa henne välkommen på flygplatsen när hon kommer. Hoppas att jag inte glömt bort hur man ställer väckarklockan...

Och självklart tar min lilla sötnos med sig godis och dipmix, älskart!

Sjukhusbesök.

Jag och Mandy kämpar på med våra åkommar, vi känner ändå att slutet är nära och ser friskhetens ljus. I fredags gav jag mig på ett litet sjukhusbesök. Jag brukar ofta sitta och klaga på att vårdcentralen i Näsbypark aldrig tar tag i vad som egentligen är felet på en , mitt största klagomoment brukade vara att jag hade kikhostan som ingen orkade ta odling på för att det skulle ta en månad att få tillbaka den och då skulle jag ändå redan vara frisk, man visste inte då att det skulle ta sex månader innan dess. Nu är det historia nu och jag och vårdis har lagt det bakom oss,speciellt efter den lilla turen till detta sjukhus tillochmed som sas var något slags privatsjukhus.

Atmosfären och och de kalla vindarna gjorde en sjukare by the minut och the var många minuts man var tvungen att hänga runt där. Först stod två timmar väntetid på listan , och jämfört med detta väntrum kändes lilla mottagningen i Näsbypark som ett mysigt vardagsrum en julaftonsmorgon. Där satt jag med Senora Gonzales och hennes tappre son som följt med mamsen för att göra prover, en par hostiga tonåringar ,som däremot kan ha varit där för att uträtta andra ärenden och en väldigt väldigt trött mamma som nog såg väntetiden som lite egentid iväg från de skrickande barnen hon säkert hade hemma. Det här är dock endast mina egna intryck av gruppen, det fördes ingen lång och intressant diskussion på spanska där damen berättade om hur livet var när hon var ung eller mamman delade med sig om nån passionerad kärlek hon en gång haft, så jag kan inte med säkerhet säga att det var sin son Senora Gonzales var där med, men man kan alltid hoppas.
Efter två timmar av intensivt läsande i min bok ropar dom upp mig , Clara Marina mummelmummel och det är dags för mig att gå genom portarna till läkning. Jag först in i ett rum med en liten bår där jag får sätta på mig en sån där grön sjukhusdräkt och lägga mig under ett litet lakan och sen börjar väntetiden igen. Ibland kommer dom in för att ta ett litet blodprov eller kolla mitt blodtryck men för det mesta är det väntan som gäller, eller jag hade ju klyftigt nog tagit med mig en bok.
Efter lite mer än 4h kom jag ut från Clinica Del Pilar nerkyld med en utlästbok och tredagars kur för streptokocker, enligt vårdguiden hemma i sverige blev jag fel diagnostiserad men det är någonting jag tänker lämna till spekulationer för kan jag så slipper jag gärna ännu en dag där borta.

/Clara

Sjukstuga

Sista sommardagen

Efter gårdagens monsunregn vaknade vi upp till strålande sol sådär halv fyra på eftermiddagen. Eftersom det är Amandas sista heldag i Barcelona bytte jag glosträning mot en dag på stranden.

På vägen dit drog vi förbi Mcdonalds för den obligatoriska cheeseburgaren.

Då blev Amanda genast på toppenhumör och studsade ner mot Barceloneta.

På stranden satt vi och spanade surfare tills det blev mörkt.

Ikväll ska vi ut och härja eftersom det är Amandas sista kväll. Timu som kom hit igår har bjudit med oss till hans kompis takterass bara några kvarter bort.

/Christine

22 oktober

Idag har det regnat i Barcelona. Inte sådär så att det blir mysigt utan det påminde lite mer om när Forrest Gump beskriver regnet i Vietnamn. Det kom regn uppifrån, från sidan, hårt regn, lätt regn, öste, duggade och ibland allt på samma gång. Jättekul var det då att släpa sig till skolan när både amanda och clara gosar ner sig i sina sängar på grund av sjukdom och dessutom behöva lämna lilla amanda w med sjuklingarna ensam. Men ska man lära sig mer än sí och no när någon ställer en fråga behöver man uthärda 4 timmar av condicional och subjuntivo.

Veckan med Amanda har passerat med väldans fart och vi har nu bara två dagar kvar tillsammans. Då är det tur att monsunen utanför vårt fönster har lugnat ner sig så vi kan dra ut i barcelonanatten (och med det undslippa att hänga med våra misstänkta svininfluensaoffer)

Möjligtvis dagens outfit

/Christine

Födelsedag

Igår var det dags för mig att fylla 19. Självklart skulle det firas stort.

När jag kom hem från skolan fick jag bud. Det var mina underbara föräldrar som hade passat på att skicka både blommor och champagne.

Sedan käkade jag, Amanda Widgren, Carro, Amanda och Clara middag hemma hos mig

Clara och Amanda hade köpt fina hattar. Min var självklart snyggast.

Sedan kom Jacob och Santiago hit och vi drog vidare. ´Jag och Carro bestämde oss för en gångs skull att Oviso inte var en bra idé och vi drog till en annan liten tegelväggshåla och drack jäger.

På gatan på väg till Apollo mötte vi amerikanerna från i lördags och de övertalade oss att hänga med dem. En lååång promenad senare var vi i Thomas lägenhet.

Han är en ganska lustig figur, den där Thomas. Han skejtar och har alltid keps och hood. Om man ens råkar nudda hans hood så hoppar han till i ren panik. Jag misstänker att han är lite skallig, kanske. Han är vit, men han pratar som han är uppvuxen i den mörkaste gränden i Harlem. Han har bott i Barcelona de senaste sex åren men kan inte ett ord spanska. Var det inte går ihop är att han har en terass i hans penthousevåning som är större än vår lägenhet. Hmmm, jag vill veta vilken hemsida han hittat sin lägenhet på. Inte var det loquo i alla fall.

Kvällen (snarare morgonen) fick ett abrupt slut när vi råkade väcka hans arga rumskompis som går under namnet "the lion" på grund av hans vredesutbrott om någon väcker honom. Ehm, hjälp tänkte vi och lade benen på ryggen.

Tsunamikatastrof i Barcelona

Efter att vi släpat oss upp vid två drog jag och Amanda ner till stranden för att äta nachos på Princessa. Tyvärr har hösten börjat smyga sig på även här och det var faktiskt både kallt och blåsigt. Jag lyckades övertala Amanda att Sangria inte alls var en bra idé att starta dagen med och vi nöjde oss med att dela(!!!!) på en nacho.

Amanda och Astrid kom dit och vi gick bort för att kolla på surfarna som samlat sig bland de enorma vågorna. Vi sätter oss ner en bit från vattnet och försöker diskret knäppa lite kort på snyggingar. Sekunderna efter att vi just pratat om hur coolt det var att man kunde sitta så nära utan att bli träffad av vågorna rullar Mount Everest motsvarigheten av en våg in mot stranden. I ren panik krafsar vi ihop våra grejer och rullar bakåt för att inte träffas av vattnet. Jag och Amanda Smith lyckas i sista sekund kasta oss åt vänster medan sanden yr, Astrid försökte sig på någon typ av bakåt kullebytta men misslyckades totalt och vågen sköljer över både Astrid och Amanda Widgren. När förödelsen lagt sig sitter vi de där alldeles dyngsura och utskrattade med både mobil och kamera genomblöta.

(hade gärna visat dagen i bilder men på grund av ett visst blött minneskort upplever vi lite tekniska problem)

Christine