Radical

Igår var Warrens sista kväll i Barcelona innan han drar vidare till USA. Det var ju då självklart tvunget att bli RADICAL som han brukar säga.

Vi började kvällen hos oss och Carro...

...Helene...

...och Astrid tittade förbi

På väg till Manolo hittade jag Carro och Helene så här.

Efter en kort visit där drog vi med oss Warren till Boulevard.

Warren himself

Warrens kompis Evelina

De andra amerikanerna var för trötta och gick hem innan vi hann in på Boulevard. Kvar blev Warren med sex tjejer.

Men jag tror han hade kul ändå..

Det hade i alla fall vi

/Chris

Terror på Joaquin Costa

Vi vill ha vårt lilla torg med fontän och världens bästa pizzarestaurang utanför vår lägenhet för oss själva. Så när Amanda och jag igår upptäckte att det besudlats med gatuhäng av en halvt oskön svensk kille och hans gäng som vanligtvis hänger på Manolo var vi tvungna att ta in det tunga artilleriet.

Efter några minuters onskefull plansmidning genomförde vi vår attack. Försiktigt smög vi oss gömda upp mot balkongen, tog fram våra högtalare och ställde dem på högkant mot balkongräcket riktade utåt. På med spotify och ut flödade tonerna av gamla (horribla) klassiker som Tomas Ledins "I natt är jag din", "Sommaren är kort" och "Vi är på gång".

Längre än så tog det inte tills vi hörde stonkande och stön och en hel del svordomar när de drog sig undan från vårt torg. Mission Completed!

Om de mot förmodan skulle få för sig att komma tillbaka är vi väl förberedda med "Jag trivs bäst i öppna landskap" och lite Kristina från Duvemålatjafs.

Ikväll firar vi för övrigt en väldigt faderslös fars dag på pizzarestaurangen mittemot som tack vare oss nu är fri från svenskt gatuhäng.

Plastico

Igår började vi på skejthänget Manolo innan vi drog vidare till Plastico där Daniele spelade. Plastico visade sig vara en liten minibar varav halva bardisken bestod av "djbåset" där Daniele och hans andra kompis stod och showade med diverse hjälpmedel. Förutom vattenpistoler, leksakstrumpeter och xylofoner hade de en fin liten docka med ditmålad mustasch och unibrow. Rainbow Warrior prydde hans bröst. Jag och Clara (mest jag tror jag) blev förälskade och jag övertalade Clara att stoppa ner det lilla gossebarnet i väskan och smuggla ut honom. KleptoChris i farten med andra ord. 

På väg från Plastico hem till Daniele på efterfest visade vi upp vår nyss adopterade son. Han fick namnet Mowgli och Warren ställde snällt upp som pappa trots att han, blond och blåögd, inte var så övertygad om att den brunögda, mörkhåriga lillkillen kunde ha fått sina looks från honom. 

Nu har vi hängt upp honom för allmän beskådan på vår vägg. Amanda ville ha honom som julkrans på dörren men han ville inte hänga där. Istället blev det en krok på vår vardagsrumsvägg som blev hans nya crib. Amanda tycker det är lite house of horror feeling på det men jag tycker mest han ser söt ut. 

Dålig photoboothbild, jag vet, men jag var för slö för att hämta kamera och sladd. 

Han är faktiskt sötare i verkligheten. 

Ikväll är Jackes sista kväll i Barcelona. Han åker hem till Stockholm för en vecka. Som avsked står han och donar i köket innan det är dags för utgång. Vi ska äta klyftpotatis, fylld baconrullad kycklingfilé och avokadosås. Hur ska vi klara oss i en hel vecka utan hans matlagningkonster?

Oj, tiden går fort...

Förlåt för dålig update. Allt har varit väldans hektiskt senaste veckorna. Camille, Rickard och Sander var på besök och gjorde stan osäker och bloggen ouppdaterad. Senaste veckans ursäkt är dock bara lathet.

I förrgår överlevde vi i alla fall vår lägenhets första efterfest. Klockan 3 på morgonen strömmande väldigt mycket människor in och Amanda var inte långsam med att gömma alla sina värdesaker under madrassen. Egentligen hade vi bara bjudit med amerikanen Warren förutom oss svenskar. Men av någon konstig anledning tittade en speciell man vid namn Daniele, förbi. Daniele var klädd i full moulin rouge utstyrsel med tillhörande doktorshatt och mustasch. Tror dock inte att det var en försenad halloweenutklädnat. Nä, mer hans stil sådär...

I Danieles släptåg strömmade en rad människor in och Amanda och Jacob var försvunna. Hjälp tänkte jag. Det hade nämligen varit en liten miss i kommunikationen och jag hade missat att Clara hade gått hem timmen tidigare för att sova. Hon låg nerbäddad i sin säng, såg tveksamt road ut över den udda raden människor som nu satt och slogs över spotify, drack Sanders kvarglömda mailbu direkt ur flaskan och plinkade några klassiker på gitarren. Clara påpekade snällt men bestämt att det var mitt ansvar.

Tur då att Amanda och Jacob dykte upp och kunde hjälpa till att hålla koll. Eller koll och koll, Amanda satt och klappade i takt med Santiago och deras påhittade sång och Jacob gick runt och skrek att Malibun var tvungen att vara uppdrucken innan alla drog hem.

När vi äntligen fått ur alla ur lägenheten vid sjusnåret upptäcker vi att till vår stora förvåning att Clara ligger och sussar som en liten baby bakom sitt tunna skynke, till synes helt ostörd av de fyra senaste timmarnas oljud...

Ikväll ska vi ut och röja. Santiago har åkt tillbaka till Stocholm för tre veckors dansträning och collegeapplications. Kommer sakna hans vilda spasmiska moves på dansgolven. Men moulin rouge snubben är dj på ett ställe i närheten, hoppas han är lika bra på att dj:a som att våldgästa efterfester...

Immun

Måste jag vara, eller något. Eller bara för att jag skriver det här inlägget så kommer jag bli sjuk. Men smått förvånande är det ändå att jag överlevt snart två veckor i sjukstugan utan att ha blivit smittad. Frisk som en nötkärna, bortsett från lite förkylningssnarkningar om natten, är jag. Konstigt det där...

Jag har prov imorgon. Förstår inte hur tiden kan ha gått så snabbt redan. Hoppades på att det efter senaste provets fiasko skulle dröja ett år, typ, innan jag tvingades genomgå förödmjukelsen av att behöva testas på mina obefintliga kunskaper i spanska, men icke!

Tur att jag har en annan sak att se fram emot imorgon, nämligen att min syster kommer på besök. Ska upp så tidigt som klockan 9 för att kunna hälsa henne välkommen på flygplatsen när hon kommer. Hoppas att jag inte glömt bort hur man ställer väckarklockan...

Och självklart tar min lilla sötnos med sig godis och dipmix, älskart!

Sjukhusbesök.

Jag och Mandy kämpar på med våra åkommar, vi känner ändå att slutet är nära och ser friskhetens ljus. I fredags gav jag mig på ett litet sjukhusbesök. Jag brukar ofta sitta och klaga på att vårdcentralen i Näsbypark aldrig tar tag i vad som egentligen är felet på en , mitt största klagomoment brukade vara att jag hade kikhostan som ingen orkade ta odling på för att det skulle ta en månad att få tillbaka den och då skulle jag ändå redan vara frisk, man visste inte då att det skulle ta sex månader innan dess. Nu är det historia nu och jag och vårdis har lagt det bakom oss,speciellt efter den lilla turen till detta sjukhus tillochmed som sas var något slags privatsjukhus.

Atmosfären och och de kalla vindarna gjorde en sjukare by the minut och the var många minuts man var tvungen att hänga runt där. Först stod två timmar väntetid på listan , och jämfört med detta väntrum kändes lilla mottagningen i Näsbypark som ett mysigt vardagsrum en julaftonsmorgon. Där satt jag med Senora Gonzales och hennes tappre son som följt med mamsen för att göra prover, en par hostiga tonåringar ,som däremot kan ha varit där för att uträtta andra ärenden och en väldigt väldigt trött mamma som nog såg väntetiden som lite egentid iväg från de skrickande barnen hon säkert hade hemma. Det här är dock endast mina egna intryck av gruppen, det fördes ingen lång och intressant diskussion på spanska där damen berättade om hur livet var när hon var ung eller mamman delade med sig om nån passionerad kärlek hon en gång haft, så jag kan inte med säkerhet säga att det var sin son Senora Gonzales var där med, men man kan alltid hoppas.
Efter två timmar av intensivt läsande i min bok ropar dom upp mig , Clara Marina mummelmummel och det är dags för mig att gå genom portarna till läkning. Jag först in i ett rum med en liten bår där jag får sätta på mig en sån där grön sjukhusdräkt och lägga mig under ett litet lakan och sen börjar väntetiden igen. Ibland kommer dom in för att ta ett litet blodprov eller kolla mitt blodtryck men för det mesta är det väntan som gäller, eller jag hade ju klyftigt nog tagit med mig en bok.
Efter lite mer än 4h kom jag ut från Clinica Del Pilar nerkyld med en utlästbok och tredagars kur för streptokocker, enligt vårdguiden hemma i sverige blev jag fel diagnostiserad men det är någonting jag tänker lämna till spekulationer för kan jag så slipper jag gärna ännu en dag där borta.

/Clara

Sjukstuga