13 oktober

Ibland när Stockholm känns sådär kallt och ruggigt, som om allting bara är grått och trist. Då kan man tänka på att det finns faktiskt folk som har det rätt bra, trots att det är mitten på oktober...

Christine

Lite bilder 3com till ära.

Har hittat det bästa stället att tatta internet på i vår lägenhet, annars är det lite osäkert om belking54g eller 3com är på humör när vi längst ute på balkongen hänger oss över räcket och nästan tippar över för att få en eller två pluppars täckning. 3com har iallfall,upptäckte jag precis just nu, bestämt sig för att belöna mig med den bästa internetplatsen- min säng!
Så 3com till ära tänkte jag lägga upp lite efterlängtade bilder på vår lägenhet, på vårt häng Bar Lobo och lite annat. Kanske iofs bara är min mamma som tjatat om bilderna men för er andra så här bor vi.

Vårt häng Bar Lobo, där vi lite chict försökte blogga- en liten skylt på rutan lovade wifi.
Mentirosos! (fortfarande favorithaket dock, inget kan skilja oss och Lobo åt)







Torget utanför vår lägenhet.



Lite för och efter bilder på hur det såg ut innan vi tog tag i renoveringen själva, här har man inte samma syn på tid som hemma. Manana Manana behöver tydligen inte betyda just imorgon utan är endast ett uttryck för något som kanske kommer inträffa i framtiden (om man har tur)


Harrys kyffe




Mandys krypin

Mitt krypin


Första natten i vårlägenhet, myspys för alla i mandys säng.

Amazonkvinnorna tar tag i renoveringen


Matbordet redo för att sättas upp av Mandy och Chris, är lite vingligt,kan bero på de 20-tal skruvar som blev över.

Extreme home makeover.


Harrys kyffe

Vardagsrummet med en liten inblick i köket

Mandys nu väldigt mysiga krypin.

Utsikten från Mandys säng ut på vår balkong

Köket
Vår enligt oss väldigt charmiga ytterdörr

Badrumet
Mitt rum

Vårt nya konstverk som vi pyntade ihop idag under dagen, hoppas Pol uppskattar våra konstnärssjälar.

Försökte oss på en liten sminksession innan vi skulle bege oss ut på äventyr en av de första nätterna i lägenheten, hittade en provisorisk plats för den då blivande badrumsspegeln

Ett litet strandhäng med Carsy på La princesa





Barnyutexaminerad Johan var på besök och gjorde mojitos åt oss på takterassen vi delar på här i huset.


/ Clara

Mögel eller Pol, man måste välja en.

Nu sitter jag på den lilla balkongen i vår nystädade lägenhet, tack vare Mandy och myser. Amanda har fått ett husmors ryck och städat hela lägenheten och traskat ner till Carrefour och köpt både frukost och frukt.

Igår var jag Christine och Carsy nere vid stranden och åt på La princesa, dock blev det inga mojitos denna gång. Väl nere på stranden beställde vi som vi alltid gör en nachotallrik var och som vanligt tittar dom på oss som om vi vore amazonkvinnor från sverige och frågar om vi verkligen ska ha tre för dom är väääldigt stora. Ibland skäms jag så mycket att jag reducerar beställningen även om jag vet att det kommer bli 15 mins hets runt tallriken och nachochipesen kommer flyga hej vilt.
Idag stod vi på oss.

Det jag älskar med Barcelona är att staden känns så stor med ändå så liten. Vi lyckas trots att vi inte har ett speciellt utbrett nätverk av vänner stöta på folk på stan med jämna mellanrum. Redan påväg ner till stranden träffade vi på 2 brasilianska bröder vi hängt med en del under våra tidigare vistelser här, även om det bidrog till några minuters halvobekvämt kallprat så lämnade de oss ändå med känslan av att vi nu faktiskt på riktigt bor är.

Efter några timmars mys på stranden traskade Amanda och Astrid förbi och slog sig ner för att även dom prova på den magiska nachotallriken, till servitrisens lycka beställde det bara en för att dela på. Påvägen hem från stranden gick vi förbi deras lägenhet, det var ett riktigt kap på alla sätt och vis förutom att dom precis hittat källan till den ej så mysiga odör som ständigt låg som ett liten moln i lägenheten- möglet under zinken.
Vi har som ni vet ibland våra stunder av irritation på Pol, tillfällen då han lovar väldigt mycket väldigt snabbt och väldigt lite händer väldigt långsamt, men denna natt gick vi ändå och la oss med en känsla av kärlek till Pol och hans mögelfria lägenhet.

/ Clara

Notis: Sitter och tattar av grannens internet är alltså inte Pol som tagit sig i skinnet och fixat till det.

11 oktober

jag tror jag har blivit lite väl inspirerad av vampyrer och deras nattliga liv efter allt true blood-tittande. Igår vaknade jag upp i mitt harrypotterkyffe till rum klockan 5. Hur är det ens möjligt att sova 14 timmar? Måste försöka vända tillbaka min kära dygnsrytm innan jag odlar fangs.

Imorgon är det helgdag och ingen skola (läs ingen ångest). Här i Spanien har man tydligen helgdagar för allting. I snitt i alla fall en varannan vecka. Imorgon firar vi att det var ehm...många år sedan Columbus landsteg Amerika. Tror inte det kommer märkas av så mycket i staden dock. Snarare mer en ursäkt för spanjorerna att ta en extra lång siesta.

I fredags hade jag prov för att se om jag klarade att byta upp en nivå i skolan. Inte det lättaste måste jag säga såhär i efterhand. 70/100 var man tvungen att ha för att bli godkänd. Prueba B1 inkluderade 4 nya verbformer som man kan använda på 16 olika sätt som jag hade lärt mig för första gången dagen innan (börjar misstänka att de har blandat ihop mitt nivåtest med någon annan typ spanjors) . Jag kom ut ifrån det lilla svettiga klassrummet levandes i alla fall med...69 poäng. Som tur var det inte så noggrant med den där sista poängen så på tisdag blir det klass B2 för mig.

Nu väntar jag bara på att Clara ska pallra sin lilla rumpa från Carros lägenhet så vi kan dra till stranden. Sitter i en väldigt konstig förvriden kroppsställning på vår lilla balkong för att kunna tatta av grannens internet som börjar bli lite påfrestande (fortfarande inget sken av Pols wifi). Ska bli skönt att få lite sol på min bill compton-bleka näsa!

Christine

Dags att hitta vänner.

Igår var jag ute på vännerjakt.

Jag och Carsy har tröttnat på att vår spanska tar myrsteg fram och att vi inte riktigt kan pull of "Soy de Espana" än.

Lösningen är och har alltid varit uppenbar-spanska vänner. Men hur hittar man dem , det är lättare sagt än gjort. Planen var att dra ut på en barrunda redan vid tio för att börja jakten, halv elva stängde vi stolta dörren till lägenheten efter att Christine gjort ett riktigt ryck i köket och lagat mexikansk kyckling till oss och vår gäst Johan.

Vi började på princesa 23 , där mojitosarna gick för 3,5€ efter kl 11. Billigare än så kan det bara inte bli, inte när det är billigare än på vårt stammishäng sugar. Pappa ringde och krossade illusionen, tydligen kan man sippa mojitos i brasilien för 1,6€ men då måste man faktiskt betala flygresan dit innan. Efter några mojitos senare, flest för johan då han tyckte det var bäst att ta tillfället i akt så traskade vi vidare till Oviso.

Vårt mission: Hitta vänner och titta på Carros sen 1 år tillbaka stora tatuerade kärlek. Entonces, vi begav oss som många kvällar tidigare för att påbörja tittandet. Vi hängde runt på oviso ett tag och försökte ställa oss in hos Erik "den baransvarige" med både rosor vi köpt på gatan och fina ord om att han var en riktigt "rock" här nere för oss. Erik var trött och ville gå hem inga gratis öl från honom idag heller. När vi trodde hoppet var ute uppenbarade sig Poca Loca (som man inte får kalla honom) och räddade vår spartanska utekväll.

Eftersom jag och Carsy ansvarsfullt varit hemma kvällen innan lämnade vi Christine och Mandy som till skillnad från oss varit ute och härjat. Vi började vandringen till Boulevard där vi faktiskt hittat en vän Labros som blir lika lycklig varje gång vi sätter upp oss på listan där och bidrar med 2€/person till hans endast provsionsbaserade lön.

Väl inne på Boulevard gick vi skilda vägar, jag för att leta efter Sol som är min och Santiagos vän från Sugar. Sol verkar alltid hänga på Boulevard så även denna natt, jag och sol dansade runt med hennes två manliga par hon dragit med ut för ännu en Boulevard kväll för hennes del, hon var vild dom var medsläpade.

Carsy och jag möttes upp efter ett tag för att kartlägga våra nya bekantskaper, jag hade lyckats hitta en egyptisk/finländsk/fransk vän och Sol , vad Carsy hade hittat var ytterst oklart och kommer nog inte leva vidare i vår bekantskap.

När vi kände oss mätta på Boulevard var Carsy desto hungrigare på Döner Kebab från Spar (En pakistansk variant av 7Eleven). Jag försökte utan resultat få Carsy att förstå det inte fanns plats för en Döner Kebab i vår budget, Carsy argumenterade vilt och vann. Väl på Spar var kvällen tydligen inte över, det fanns fortfarande en halvhemlig klubb/bar som hade öppet ändå till 11 på morgonen , mormor få inte en hjärtattack så länge stannade vi inte ute. Efter mycket letande och pekande åt olika håll hittade vi tillslut i sällskap av en amerikan och en svensk variant av en amerikan till Papillion. Det var många dörrar man skulle förbi innan man kom in , men in kom vi. Efter en timme eller så gav vi upp, det var dags att ta sitt pick och pack och gå hem till Carsy för att säga godnatt till ännu en händelserik kväll i vår underbara stad.

/ Clara o como me IIamo aqui Clarita.

jag vet, vi är sämst

Vår kära hyresvärd Pol har en smått skev uppfattning om tid. Efter att vi nu bott i lägenheten i snart två veckor har vi fått uppleva hur uppsättning av duschdraperi blir till ett heldagsprojekt och att "internet kommer snart" betyder förhoppningsvis innan vi flyttar ut i december. Detta är den simpla, men mycket tråkiga, anledningen till att vi aldrig uppdaterar bloggen. Förlåt, vi är verkligen sämst, men morsekod känns som ett lättare alternativ när man försöker ladda upp bilder på caféer med lååångsamt wifi.

Nu sitter i alla fall jag och Carolina på Oviso bar och dricker cola. Försöker smått bonda med bartendern Diego som Carro lärde känna i somras. Tror han är rätt förvånad av att se oss i nyktert tillstånd. Oftast brukar vi stappla in en kvart innan stängning för att tigga till oss en gratis öl eller två när vi tröttnat på att betala 1.50/ölen på den 15 kvadratmeter stora Sugar ett kvarter ifrån. Livet kan vara tufft i Barcelona ibland.

Det är äntligen helg, vilket betyder ingen ångest över skolan. Tydligen var att småsnegla i gamla spanskaboken och uppfriska minnet lite när man gjorde nivåtestet till skolan inte en bra idé. Första dagen i skolan när jag kommer in till klassrummet sitter mina nya klasskompisar och diskuterar Inglorious Bastards. Hur bra den var och hur mycket de älskar Quentin, att det var så snyggt gjort i slutet, hur han går utanför ramarna för vanlig regi och hur man får gåshus när Landa äter äppelstrudel. Eller vad tycker du Christine? Har du sett filmen? sa en liten asiatisk man. Jo klart man kan diskutera det. Om det inte var för att hela det där femminuters smalltalket innan lektionen var på SPANSKA. Hjälp! Jag har glömt allting från mina små stegfyralektioner för två år sedan. Och där ska jag sitta, och småprata, på spanska, när läraren inte ens är där. Alla pratar engelska men näe, icke sa nicke, i min klass pratar man spanska.

Dagarna här i Barcelona innebär nu alltså att förbereda sig, med all den ångest det inkluderar, för fyra timmar av total förödmjukelse över att man tveksamt hostar fram ett si eller no efter varenda fråga man får. Tur är det ändå att jag nu har två dagar framför mig helt fria från ångest. Det förstås, om jag inte börjar tänka på att måndag faktiskt bara är två dagar ifrån, att imorgon är det bara en ångestfri dag kvar. Ångest!

Christine

20 Sept

Nu sitter vi på Bar Lobo, vårt nya häng på Carrer Xucla. Vi är så bestämda på att det ska bli vårt stamställe att vi nästan tvingar på personalen att komma ihåg oss och vad vi ”brukar” ta. Kanske är det inte så konstigt ändå att personalen tittar lite konstigt om man försöker sig på att beställa ”det vanliga”. Idag är tredje gången vi är här.

Livet på hostel börjar i alla fall äntligen lida mot sitt slut. Under dagen har vi pratat med Pol som säger att trots att lägenheten inte är helt färdig kan vi flytta in idag. Tur är väl det. Tydligen fungerar hostel så att det inte bara är unga svenska tjejer som bor där, som klär sig i rena kläder och förstår innebörden av ordet hygien. Istället är det en rad udda figurer som intagit vår sovsal. Vi har vår vän Rudy från Curacao, en man som närmar sig sextio och spenderar sina dagar i Barcelona genom att sova. Hittills är hela hans syfte med sin semester här i Barcelona ytterst oklart, men av det lilla vi har förstått har han rymt från sina fruar i Holland, eller som han själv uttryckte det ”I’m a man of many girlfriends”. Hursomhelst känner han inte riktigt för att åka hem ännu och Amanda har sovit med ett vakande öga för att se till att Rudy inte får för sig att införskaffa några nya flickvänner på vårt hostel. Verkar som han lever ett tufft liv den där Rudy.

Bortsett från diverse freaks i vårt rum har vi faktiskt lyckats skaffa en vän. Inte Brådy sorten, som försvinner efter två tre dagar av sightseeing bland Gaudibyggnader, utan en person som likt oss crashar på ett hostel innan boendet löst sig. Robbie heter han i alla fall och är från England. När han pratar låter det som allt han säger är ett ord, ett flytande ljud av mummel. Ja, jag tror faktiskt inte han någonsin andas när han pratar. Men trots vissa lost in translation moments bad han ändå om vårt nummer igår. Vi ska ses någon gång när vi alla kommit bort från Rudys illaluktande fötter.

Christine